Elastografi

Vid ultraljudsbaserad teknik placeras en liten ultraljudsprob på huden mellan revbenen på bröstkorgens högra sida. En pulsvåg sänds in i vävnaden och apparaten mäter den hastighet som vågen har när den fortplantar sig i levern. Pulsvågen rör sig snabbare i stel vävnad än i elastisk vävnad. Hastigheten korrelerar därför med stelheten i levern, som i sin tur korrelerar till grad av fibros i levern. Resultat anges vid TE i kilopascal (kPa) och vid ARFI och liknande i m/s eller kPa. 

Ibland kan TE vara omöjlig att genomföra, oftast på grund av att det är trångt mellan revbenen eller för att patienten har för mycket fett mellan huden och levern, även med XL-proben som är speciellt utvecklad för patienter med fetma. 

Som alternativ till TE kan vågor från en prob registreras med en vanlig ultraljudsprob som har ARFI-option eller med MRE. Fördelen med ARFI och MRE jämfört med TE är att man utöver stelhetsgraden i levern kan bedöma strukturen i levern (och andra bukorgan) och därmed se eventuella förändringar, som till exempel levercancer. Fördelen med MRE är att man inte är beroende av att hitta ett "fönster" mellan revbenen för att visualisera levern.

TE har mest omfattande dokumentation och ger ibland bättre information än ARFI vid lindrig till måttlig fibrosgrad (fibrosgrad 2–3) medan skrumplever (fibrosgrad 4) diagnostiseras med lika hög sensitivitet och specificitet med både TE och ARFI.

MRE är den metod som överensstämmer allra bäst med resultatet av en leverbiopsi (bestämmande av fibrosgrad), men är dyr och kan inte göras direkt på mottagningsbesök.