Psykisk hälsa och psykisk sjukdom

Var går gränsen mellan att ha psykiska besvär och att ha ett psykiskt sjukdomstillstånd (diagnos)? I vissa fall är svaret lätt, i andra fall inte lika självklart.

• Människor som hör röster i huvudet kan till exempel lida av schizofreni. De som har storslagna idéer, som tror att de är Jesus eller kungen, kan ha en svår form av manodepressiv (bipolär) sjukdom.

Men oftare är svaret mindre självklart. Om du inte kan hålla tal, innebär det då att du har ett så kallat ångestsyndrom (social fobi) eller att det bara är uttryck för hur du är som person? Om du känner dig ledsen och nedstämd, innebär det bara att du är lite ur form eller har du en depression som du kanske behöver behandlas för?

Vad är egentligen normalt?

Att bestämma vad som är normalt och vad som inte är det, kan vara ganska svårt. Forskare och experter på psykisk hälsa har kämpat med denna fråga i hundratals år och ännu i dag är linjen mellan normalt och onormalt ofta ganska oskarp. Variationen i vad som räknas som normalt är mycket stor. Men det finns också många typer av psykiska uttryck – tankar, känslor eller beteenden som rimligtvis måste betecknas som onormala.

Vad som är normalt bestäms ofta av den som definierar det. Normalt är ett tvetydigt begrepp som ofta grundar sig på värderingar som förekommer i en viss kultur eller i ett särskilt samhälle. Även inom en kultur kan uppfattningen om vad som är normalt växla över tid, särskilt om den påverkas av föränderliga sociala värden eller förväntningar. Ny medicinsk forskning och kunskap kan också leda till ändringar av hur man definierar vad som är normalt.

En sak som gör det svårt att avgöra vad som är psykiskt frisk och inte är att man inte kan testa psykiska sjukdomar på något enkelt sätt. Man kan förstås inte använda magnetkameraundersökning eller ta blodprov för att påvisa depression, göra ultraljud för att upptäcka tvångssyndrom eller genomföra en röntgenundersökning för att upptäcka bipolär sjukdom. Det betyder inte att psykiska störningar inte har ett biologiskt samband; de har ofta en koppling till kemiska förändringar i hjärnan och forskare håller för närvarande på att kartlägga dessa förändringar. Det finns dock inget vanligt medicinskt test för att diagnostisera psykisk sjukdom.

Istället för att använda tester, definieras psykiska störningar efter tecken, symtom och funktionella följder.

Funktionella följder är bristande förmåga att utföra vissa rutinmässiga eller grundläggande dagliga aktiviteter. De mest grundläggande kan vara att bada/duscha eller gå till jobbet. En annan följd kan vara svårigheter att hantera relationer till andra människor. Tecken är det som tränad vårdpersonal kan observera, som att vara uppvarvad eller andas snabbt. Det kan också vara att tala eller röra sig långsamt. Symtomen är subjektiva, det är det som du känner, till exempel om du känner dig ledsen eller att allt är hopplöst.

Vid psykisk ohälsa dyker ofta följande symtom och tecken upp:

• Beteenden, man kan till exempel tvätta händerna mycket ofta.
• Känslor, man kan till exempel vara ledsen.
• Tankar, till exempel en vanföreställning om att tv-apparaten kontrollerar dina tankar.
• Kroppsliga reaktioner, till exempel svettningar.

Symtom, tecken och funktionella störningar redovisas i detalj i olika klassifikationssystem som DSM och ICD-10. Här klassificeras och beskrivs mer än 300 typer av psykiska störningar och de används av vårdpersonal över stora delar av världen för att diagnosticera psykiska sjukdomar.

Varför är det viktigt att skilja mellan normalt och onormalt, att sätta etiketter på människor som kan vara stigmatiserande? Har en specifik diagnos någon betydelse? Ja, det har det, eftersom korrekt behandling kräver att läkaren vet vilket tillstånd som man behandlar och om detta tillstånd bör behandlas.

Hur fastslår vårdpersonal om dina symtom, tecken och funktionella störningar är normala eller onormala? Experterna använder ofta en kombination av följande uppskattningar:

• Din egen uppfattning. Hur du upplever dina tankar, beteenden och funktioner kan bidra till att bestämma vad som är normalt för dig. Det kan vara att du förstår att du inte klarar dig särskilt bra eller inte är i stånd till att göra, eller inte bryr dig om att göra, vanliga saker eller saker som du i normala fall brukar vilja göra.
• Om du har en depression kan du undvika att diska flera dagar i sträck, sluta att bada/duscha, säga upp kontakten med dina vänner, förlora intresset för dina hobbyer eller skrika åt din familj. Du kan känna dig ledsen eller nedstämd och tycka att allt ser hopplöst ut. Du kan notera att dessa beteenden och känslor avviker från ditt vanliga beteende. Du kanske märker att något är fel.
• Andras uppfattning. Din egen uppfattning är subjektiv och ger inte alltid en rättvisande bedömning av dina tankar, beteenden eller funktioner. Andras observationer kan däremot ge det.
• Ditt liv kan verka helt normalt eller vanligt för dig själv, men för dem runt dig kan det verka märkligt eller onormalt. Detta är ofta fallet vid schizofreni. Om du har schizofreni kan du ha hörselhallucinationer – du kan höra röster och föra samtal med dem och du tror att det är en normal interaktion med en annan person. För utomstående som observerar detta beteende verkar det onormalt.
• Det är vanligt att något felas personer utan att de själva vet om det. Detta gäller både fysiska och psykiska störningar.
• Kulturella och etniska normer. I många fall definieras vad som är normala beteenden och tankar, av din kultur. Det som är normalt i en kultur kan uppfattas som onormalt i en annan.
• Samtal med röster som bara du kan höra kan vara ett tecken på schizofreni i västvärlden. Men denna form av hallucination kan vara en normal del av en religiös upplevelse i andra kulturer.
• Något kan vara normalt eller acceptabelt i din egen familj, men kan utanför familjen uppfattas som onormalt och som något som kräver behandling. Beteendet hos ett barn med hyperaktivitet (ADHD) kan till exempel vara oacceptabelt i skolan, men uppfattas som normalt och acceptabelt i en mindre strukturerad miljö.
• Statistiska värden. Normalt definieras ofta utifrån ett statistiskt genomsnitt. De flesta människor befinner sig i mitten, kring genomsnittet, medan andra befinner sig på den ena eller den andra ytterkanten.

Vid utvärdering av en persons mentala hälsa tillämpas dessa fyra uppskattningsmetoder: Läkare eller psykolog frågar hur du har det, om andra har märkt förändringar i ditt beteende eller din sinnesstämning och hur din sociala situation och bakgrund ser ut. Du kan också bli ombedd att fylla i psykologiska frågeformulär.

Även andra förhållanden bedöms. Exempel:

• Hur länge har du haft besvären?
• Hur allvarliga är symtomen?
• Hur stor påverkan har de på dig?
• Hur påverkar symtomen ditt liv?

Det är normalt att känna sig ledsen när en nära relation tar slut. Men om du känner dig mycket ledsen och uppriven flera veckor efteråt och du förlorar intresset för vardagen, som att gå till jobbet, utföra hushållsarbete eller besöka vänner, så kan du ha en depression. Om du är rädd för att hålla föredrag, men tvingar dig genom det, och kan uthärda symtom som svettning och snabb andning så lider du mest sannolikt av normal scenskräck och inte av social fobi.

Om du skäller på någon, till exempel blir arg på en expedit, så kan det bero på att du bara har en dålig dag. Men om du misshandlar, utnyttjar någon, är våldsam, manipulerande eller oansvarig, eller om du bryter mot lagen – och om du uppvisar dessa oacceptabla beteenden kontinuerligt, beteenden som medför funktionsnedsättning eller obehag, kan du ha en antisocial personlighetsstörning som tidigare kallades sociopati.

Trots dessa riktlinjer är det svårt att definiera normal psykisk hälsa på ett tydligt sätt. Läkarnas klassifikationssystem (DSM och ICD-10) erkänner problemet och väljer att definiera mentala störningar som beteenden eller psykologiska mönster (syndrom) som skapar obehag eller nedsatt funktion eller som ökar risken för psykiskt lidande, funktionsnedsättning och till och med för tidig död. Man menar även att ett syndrom eller mönster är mer än en förväntad eller kulturellt accepterad reaktion på en viss händelse, som sorg då en närstående person har avlidit.

Vidare menar man att psykiska sjukdomar är hälsotillstånd som karaktäriseras av förändrade tankar, stämningar eller beteenden – eller en kombination av dessa – tillsammans med obehag och/eller nedsatt funktion. Genomgående är det dock så att psykisk hälsa och psykisk sjukdom inte har några klara gränser och att det normala glider över i det onormala.

Ny medicinsk kunskap kan också leda till förändringar i klassificeringen av mentala sjukdomar – nya tillstånd läggs till medan befintliga tillstånd kan tas bort. Symtom och tecken som är kopplade till tillstånd kan också modifieras med tiden. Revisioner kan också spegla sociala och kulturella förändringar. Homosexualitet klassificerades till exempel tidigare som en mental störning, men togs bort från DSM 1973.

Terapi är inte alltid nödvändigt. Även om du har fått en psykiatrisk diagnos behöver det inte automatiskt innebära ett så stort problem för dig i vardagen att det är nödvändigt att behandla. Tillståndet kan vara onormalt, men ändå okej.

Om du till exempel är fruktansvärt rädd för spindlar, men aldrig utsätts för spindlar eller får någon annan att ta bort dem åt dig, så har denna fobi liten eller ingen inverkan på din tillvaro. Den hindrar dig inte från att leva ett normalt liv. Då behöver du inte behandling. Det är bara när tillståndet hämmar dig, hindrar dig från att utföra vissa funktioner, eller ger dig ett avsevärt lidande som behandling kan vara nödvändig.