Somatoforma syndrom
Vid somatoforma syndrom eller funktionella besvär kan de upplevda kroppsliga besvären inte förklaras av en medicinsk sjukdom.
Faktagranskad av: Anna Nager, med dr och specialist i allmänmedicin, Karolinska institutet
Fakta om somatoforma syndrom
- Somatoforma syndrom kallas ibland även för funktionella besvär eller symtom.
- Symtomen kan vara ospecifika och variera från lindrig halsbränna till kraftiga symtom som förlamning.
- Tillståndet diagnostiseras oftare hos kvinnor än hos män och påverkas av sociala och kulturella faktorer. Ofta finns samband med ångest och depressioner.
- Diagnos ställs efter att ingen annan medicinsk förklaring har konstaterats.
- Många upplever att tillståndet förbättras med fysisk och social aktivitet. Vissa kan ha nytta av behandling mot depression och/eller ångest. Kognitiv beteendeterapi, KBT, kan ha effekt.
- Tillståndet kan vara från dagar till år men ofta varierar intensiteten så att symtomen inte är lika svåra hela tiden.
Vad är ett somatoformt syndrom?
En annan vanlig beteckning på dessa syndrom är funktionella besvär eller symtom. Besvären kan variera från lindriga symtom som halsbränna till kraftiga symtom som förlamning. Trots att man upplever dessa kroppsliga besvär så kan besvären inte (helt) förklaras av en känd medicinsk sjukdom efter noggrann medicinsk undersökning. Problemen är ofta relaterade till konflikter på personligt plan eller svåra livshändelser. Inte sällan har patienter med ett somatoformt syndrom även ångest eller depression. Ett somatoformt syndrom kan vara både medvetet och omedvetet.
Symtom
En betydande andel (10–30 %) av patienterna som uppsöker allmänläkare har ospecifika symtom (smärtor, trötthet, kraftlöshet, rädsla för sjukdom). Beroende på hur man definierar somatoforma syndrom kan man anta att en större eller mindre andel av patienter som söker med sådana ospecifika symtom har ett somatoformt syndrom. Tillståndet diagnostiseras oftare hos kvinnor än hos män. Symtombilden påverkas av kulturella och sociala faktorer.
Diagnos
Läkaren ställer diagnosen somatoformt syndrom efter en noggrann bedömning om besvären kan komma från kända medicinska sjukdomar. Eftersom det finns ett samband med andra faktorer, som ångest och depression, är det viktigt att läkaren kartlägger händelser som inträffade i patientens liv före och under tiden då besvären debuterade.
Vid kroppsundersökningen finner läkaren antingen inte någon förklaring till symtomen eller så står fynden inte i proportion till de besvär som patienten upplever. Ofta kan man, utan vidare provtagning, då komma fram till att det handlar om ett somatoformt syndrom. Om man, trots en grundlig kroppsundersökning, är tveksam till diagnosen kan man genomföra ytterligare prover och undersökningar, som till exempel röntgen.
Symtomen medför inte sällan upprepade läkarbesök och önskemål om nya bedömningar av sina besvär. Det är inte alltid lätt att acceptera att det inte finns en kroppslig orsak till besvären. Acceptansen är något som kan komma med tiden. Ibland behövs undersökning av psykiater för att bekräfta diagnosen.
Behandling
Oftast består behandlingen av att lära sig att acceptera att leva med sina symtom eller att hantera symtomen på ett mer ändamålsenligt sätt. Många upplever att besvären minskar om man ägnar sig åt fysisk eller social aktivitet.
Som regel har läkemedelsbehandling begränsad nytta, men vissa personer kan ha nytta av läkemedel mot depression eller ångest. Den som får sådan behandling måste ta medicinen regelbundet.
Samtalsbehandling kan vara ett alternativ och kognitiv beteendeterapi, KBT, är det som brukar väljas i första hand. Många blir hjälpta av avslappningsövningar, eftersom spänningar i kroppen spelar roll vid besvären. Fysisk rörelseterapi – för att lära sig röra kroppen på ett bra sätt och bli bättre på att förstå kroppens signaler – samt familjebehandling kan bli aktuellt.
Prognos
Tillståndet kan vara från dagar till flera år men oftast varierar intensiteten så att man inte har lika svåra symtom hela tiden. Behandlingskrävande depressiva besvär kan uppstå under förloppet.
Tillvänjning till smärtlindrande och lugnande mediciner förekommer, särskilt vid tillstånd som präglas av smärtor.