Paniksyndrom, översikt

Panikattacker är plötsliga och oväntade attacker av intensiv rädsla eller obehag utan koppling till någon verklig fara. Vid paniksyndrom har man dessutom under minst en månad varit ihållande orolig för att få fler panikattacker och/eller gjort betydande beteendeförändringar på grund av attackerna, oftast genom ett undvikande av vissa platser och situationer.

En enstaka panikattack drabbar närmare 1 av 3 individer utan att det leder till ytterligare konsekvenser. Cirka 3 procent av befolkningen utvecklar någon gång under livet ett paniksyndrom. Symtomen börjar ofta runt 20-årsåldern och kvinnor drabbas ungefär dubbelt så ofta som män.

Vid panikattacker finns, utöver intensiv rädsla, kroppsliga symtom som hjärtklappning, andningssvårigheter, darrningar, svettning, tryck över bröstet, yrsel, illamående eller obehag i magen. 

Panikattacker uppstår plötsligt, når sitt max inom loppet av några minuter och avklingar därefter successivt. Efter attacken kan en rädsla för nya attacker uppstå, så kallad förväntansångest. Det kan göra att man börjar undvika platser eller situationer som kan vara svåra att lämna i händelse av en attack.

Vid paniksyndrom finns en ökad känslighet i kroppens autonoma nervsystem. Instabilitet i denna del av nervsystemet, som styr bland annat puls, andning och tarmfunktioner, ger ökad benägenhet att reagera i vissa situationer. Signalsubstanserna adrenalin och noradrenalin är de viktigaste ämnena som frigörs. Det uppstår en "larmreaktion" utan att det finns någon verklig fara. Panikattacker kan också utlösas av hyperventilering. Paniksyndrom förekommer oftare hos personer som har nära släktingar med samma tillstånd.

Personer med paniksyndrom feltolkar ofarliga kroppsförnimmelser som farliga. Till exempel tolkas hjärtklappning som ett tecken på hotande hjärtattack. Detta leder till en ond cirkel där signalerna från kroppen förstärks, hjärtat börjar slå kraftigare och snabbare, vilket ökar ångesten ytterligare. Detta leder till ökad uppmärksamhet på fysiska symtom och till katastroftänkande, vilket skapar en ond cirkel. Panikattacker kan också framkallas av substanser som tillförs utifrån (exempelvis koffein, kokain och nikotin), ändringar i ämnesomsättningen (lågt blodsocker, förhöjd nivå av sköldkörtelhormon) eller anemi (blodbrist).

Paniksyndrom förekommer ofta samtidigt med andra psykiatriska tillstånd, framförallt depression och andra ångesttillstånd. 

Diagnosen ställs utifrån den typiska sjukdomshistorien och frånvaro av tecken på kroppslig sjukdom. Attackerna går oftast över efter några få minuter.

Ibland gör läkaren en undersökning och beställer blodprov för att utesluta någon bakomliggande kroppslig sjukdom. 

Det är viktigt att man tidigt i sjukdomsförloppet får fastställt och förklarat att det handlar om paniksyndrom, så att man inte fortsätter att söka hjälp hos andra vårdgivare i tron att det rör sig om en allvarlig kroppslig sjukdom.

Noggrann information är grunden för all behandling. Det ger en förklaring till hur symtomen uppstår, vad de beror på och att de är helt ofarliga. Det kan hjälpa att registrera attackerna genom att föra en symtomdagbok.

Psykologisk behandling i form av KBT är effektivt vid paniksyndrom och utgör idag förstahandsbehandling. Numera finns KBT för paniksyndrom via internet, se internetpsykiatri.se  eller Vårdguiden .

Även om de flesta blir bra utan läkemedel, kan det ibland vara lämpligt att behandla med så kallade antidepressiva (SSRI) som har en bevisat god effekt vid paniksyndrom.

Bensodiazepiner har ingen plats i långtidsbehandlingen och bör endast undantagsvis användas vid akutbehandling. Det finns en betydande risk för beroendeutveckling, inte minst ett psykologiskt beroende. Det vill säga ett behov av att alltid ha med sig tabletter, att få slut på dem eller att glömma dem skapar då oro och funktionspåverkan.