Paniksyndrom, översikt

Panikattacker är plötsliga och oväntade attacker av intensiv rädsla eller obehag utan koppling till någon verklig fara. Vid paniksyndrom har man dessutom under minst en månad varit ihållande orolig för att få fler panikattacker och/eller ändrat sitt beteende på ett negativt sätt på grund av panikattackerna. 

Paniksyndrom förekommer någon gång under livet hos omkring 0,5–4 procent av befolkningen, och 10–30 procent har någon gång upplevt en enstaka panikattack. Ofta börjar symtomen runt 20-årsåldern och kvinnor drabbas oftare än män.

Vid panikattacker finns, utöver intensiv rädsla, kroppsliga symtom som hjärtklappning, andningssvårigheter, darrningar, svettning, bröstsmärtor, yrsel, illamående eller obehag i magen. 

Panikattacker uppstår plötsligt, når sitt max inom loppet av några minuter och avklingar därefter successivt. Efter attacken kan en rädsla uppstå för att det ska komma en ny attack, så kallad förväntansångest. Det kan göra att personer med panikattacker börjar undvika platser eller situationer som de sätter i samband med tidigare attacker.

Vid paniksyndrom finns en ökad känslighet i kroppens autonoma nervsystem. Instabilitet i denna del av nervsystemet, som styr bland annat puls, andning och tarmfunktioner, ger ökad benägenhet att reagera i vissa situationer. Signalsubstanserna adrenalin  och noradrenalin  är de viktigaste ämnena som frigörs. Det uppstår en "larmreaktion" utan att det finns någon verklig fara. Panikattacker kan också utlösas av hyperventilering. Paniksyndrom förekommer oftare hos personer som har nära släktingar med samma tillstånd.

Personer med paniksyndrom feltolkar ofarliga kroppsförnimmelser som farliga. Till exempel tolkas hjärtklappning som ett tecken på hotande hjärtattack. Detta leder till en ond cirkel där signalerna från kroppen förstärks, hjärtat börjar slå kraftigare och snabbare, vilket ökar ångesten ytterligare. Detta leder till ökad uppmärksamhet på fysiska symtom och till katastroftänkande, vilket skapar en ond cirkel. Panikattacker kan också framkallas av substanser som tillförs utifrån (exempelvis koffein , kokain och nikotin ), ändringar i ämnesomsättningen (lågt blodsocker, förhöjd nivå av sköldkörtelhormon) eller anemi (blodbrist).

Paniksyndrom förekommer samtidigt med flera psykiatriska tillstånd, framförallt depression och andra ångesttillstånd. 

Diagnosen ställs utifrån den typiska sjukdomshistorien och frånvaro av tecken på kroppslig sjukdom. Attackerna går över efter några få minuter, vilket är ovanligt vid kroppslig sjukdom.

Ibland gör läkaren en undersökning och beställer blodprov för att utesluta någon bakomliggande kroppslig sjukdom till symtomen. 

Det är viktigt att läkaren/psykologen tidigt i sjukdomsförloppet fastställer och förklarar att det handlar om paniksyndrom för att undvika att patienten fortsätter att söka hjälp hos andra vårdgivare i tron att det rör sig om en allvarlig kroppslig sjukdom.

Grundlig information är grunden för all behandling. Det ger en förklaring till hur symtomen uppstår och vad de beror på. Det kan hjälpa att registrera attackerna genom att föra en symtomdagbok.

Psykologisk behandling i form av KBT är mycket effektiv vid paniksyndrom och utgör idag förstahandsbehandling. Numera finns KBT för paniksyndrom via internet, se internetpsykiatri.se  eller Vårdguiden .

Även om många klarar sig utan läkemedel, kan det i vissa fall vara lämpligt. Antidepressiva (SSRI) har en bevisat god effekt vid paniksyndrom, men om man slutar med antidepressiva kan panikattackerna komma tillbaka.

Bensodiazepiner har ingen plats i långtidsbehandlingen och bör bara undantagsvis användas för akutbehandling. Det finns en betydande risk för att bli beroende av dessa mediciner. Inte minst ett psykologiskt beroende, det vill säga ett behov av att alltid ha med sig lugnande tabletter och att glömma dem eller få slut på dem blir en katastrof som hindrar dagliga aktiviteter.