Hypokondri (hälsoångest/sjukdomsångest)
Överdriven hälsoångest eller sjukdomsångest kallas hypokondri. Med rätt behandling har hypokondri i dag en god prognos.
Vad är hypokondri?
Hypokondri är en överdriven hälsoångest eller sjukdomsångest. Det som driver tillståndet är individens benägenhet att automatiskt göra en katastroftolkning av vanliga kroppsliga symtom; huvudvärk = hjärntumör, magont = magcancer, förstoppning = tarmcancer etcetera. Utmärkande är en fixering vid risken att man kan ha en eller flera allvarliga, livshotande kroppsliga sjukdomar. Patienten ger uttryck för ihållande kroppsliga besvär. Normala eller lätta förnimmelser och symtom tolkas som onormala.
Uppgifter om förekomsten av hypokondri i befolkningen är osäkra då några stora befolkningsstudier ännu inte har genomförts och då man i de mindre studier som har genomförts använt olika definitioner och avgränsningar. Således varierar uppgifterna mellan mindre än 1 % upp till 7 % beroende på vilka kriterier som används. Uppgifter om förekomsten inom allmänmedicin/primärvård varierar av samma skäl mellan 2–30 %.
Orsak
Hypokondrin kan vara primär eller uppträda sekundärt till eller parallellt med en annan psykisk sjukdom. Hypokondri kan till exempel utvecklas sekundärt till paniksyndrom som ett resultat av ökad observans av, och rädsla för kroppsliga symtom.
Hypokondri är ett icke enhetligt tillstånd med olika orsaker. En tidigare förklaringsmodell gick ut på att sjukdomen skulle ha sitt ursprung i ett starkt behov av omsorg och uppmärksamhet men det är knappast en rimlig förklaring. Uppmärksamheten man får är ofta negativ och frekventa utredningar och läkarbesök kan vara både obehagliga och dyra. De flesta patienter med hypokondri har ett uttalat lidande och inte sällan en påtaglig funktionsnedsättning på grund av sin sjukdomsrädsla. I litteraturen skiljer man mellan patienter med en generell sjukdomsångest och patienter som har en stark sjukdomsövertygelse och som ofta har flera fysiska symtom. Det rör sig inte nödvändigtvis om olika patientgrupper utan sannolikt om olika faser av sjukdomen.
Predisponerande faktorer
Överdriven uppmärksamhet på fysiska symtom och stark hälsoångest hos föräldrarna kan bidra till utveckling av hypokondri hos barn. Forskare har också funnit att vissa personlighetsdrag ökar risken för att utveckla tillståndet, till exempel en fixering vid hälsa och kropp och perfektionistiska drag. Jämfört med kontrollpersoner har man funnit en större andel rapporter om sexuella övergrepp och fysisk misshandel i barndomen hos personer med hypokondri. Allvarlig sjukdom eller dödsfall i den närmaste familjen, eller en ny livssituation med nytt ansvar, till exempel att bli mamma, kan utlösa hypokondriska föreställningar. Ökad uppmärksamhet mot och kontroller av kroppen kan underhålla symtomen och ångesten.
Diagnostiska kriterier
- Personen är fixerad vid sin rädsla för att drabbas av allvarlig sjukdom (eller sin övertygelse om att redan ha drabbats).
- Idéerna grundas på feltolkningar av kroppsliga symtom.
- Övertygelsen består trots adekvat medicinsk utredning och lugnande försäkringar.
- Tankarna och rädslan orsakar betydande lidande och/eller försämrad funktion i arbete eller socialt liv.
- Störningen har varat i minst sex månader.
- Tankarna och rädslan förklaras inte bättre av GAD, tvångssyndrom, paniksyndrom, egentlig depressionsepisod, eller annan psykisk sjukdom.
I de flesta fall har patienten, åtminstone någon gång under sjukdomsförloppet, en insikt om att oron för sjukdom är överdriven. Hypokondri klassificeras som ett somatoformt syndrom (enligt DSM–IV) men då det utmärks av en stark ångestkomponent så konceptualiseras och förstås det bäst som ett ångestsyndrom. Normala och triviala förnimmelser och utslag tolkas av patienten som onormala eller oroande. Uppmärksamheten koncentreras vanligen till ett eller ett par organ eller kroppssystem. Depression och ångesttillstånd föreligger ofta samtidigt och har oftast utvecklats sekundärt till hypokondri.
Det kan i vissa fall vara svårt att fastställa att patienten lider av hypokondri. Andra förklaringar eller samtidiga diagnoser kan vara depression, generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom, tvångssyndrom, paranoid psykos och somatiseringssyndrom.
Sjukdomshistoria
Utöver cancer är patienter med hypokondri oftast rädda för att lida av hjärtsjukdom, allvarlig neurologisk sjukdom (som till exempel multipel skleros) eller en smittsam sjukdom (oftast aids). Vissa är rädda för att utveckla en allvarlig psykisk sjukdom. Patienten kan tro att han eller hon är döende, ta avsked av familjen och inte våga gå till sängs av rädsla för vad som kan hända under natten. Sjukdomen och ensamheten kan upplevas lika starkt som om de faktiskt rörde sig om framskriden cancer. Det är dessutom en extra belastning att inte ens veta vad det är man dör av. Tänk om det var något som gick att bota bara man hittade det?
Sjukdomsrädslan kan ibland förklaras av depression. Det är vanligt att patienter med depression uppvisar kroppsliga besvär när de uppsöker läkare. Särskilt hos äldre kan detta göra det svårt att diagnostisera den underliggande depressionen. Det är heller inte ovanligt att patienter med primär hypokondri utvecklar en sekundär depression. Forskare har i undersökningar funnit att detta är det vanligaste samtidiga (komorbida) tillståndet. Depressionen kommer då kronologiskt efter hälsoångesten, som ett uttryck för utmattning eller förtvivlan över situationen.
Sambandet mellan ångest och hypokondriska föreställningar är väldokumenterat. Om föreställningarna endast uppträder under panikattacker diagnostiseras och behandlas detta som panikångest och inte som hypokondri. Om hälsoångest föreligger även mellan panikattackerna kan det röra sig om samtidig hypokondri. Man ser ett starkt samband mellan panikångest och hypokondriska tankar.
Hos vissa kan sjukdomsövertygelsen ha prägel av tvångstanke och vara ett led i ett tvångssyndrom. Patienter med hypokondri känner vanligtvis ingen skam över sina tankar, något som är vanligt vid tvångssyndrom.
I de fall sjukdomsövertygelsen är av psykotisk valör och del i en paranoid psykos så är prognosen sämre. Föreställningarna är då av mer bisarr karaktär, till exempel att man har parasiter under huden (trots undersökningar och försäkringar om motsatsen) eller att "hjärnan ruttnar". Tankarna är orubbliga och påverkas inte av undersökning och information.
De diagnostiska kriterierna förändras kontinuerligt när det gäller de somatoforma störningarna, och det råder en betydande överlappning med hypokondri. Vid såväl somatiseringssyndrom som hypokondri har patienten fysiska symtom som inte kan förklaras av någon somatisk sjukdom men som patienten är övertygad om har en organisk orsak. Patienter med somatiseringssyndrom har oftast från ungdomen haft en tendens att uppleva en rad diffusa fysiska symtom, med de har inte samma tendens till katastroftänkande som hypokondriker. De visar inte heller samma rädsla för sina symtom. Patienter med somatiseringssyndrom vill gärna ha lindring av sina besvär, medan patienter med primär hypokondri först och främst ser sina symtom som tecken på en allvarlig sjukdom och vill ha denna diagnostiserad.
Behandling
Vid primär hypokondri är målet med behandlingen att ge patienten insikt om tillståndet samt att öva upp patientens förmåga att bemästra tillståndet. Vid sekundär hypokondri är målet med behandlingen att behandla grundsjukdomen, till exempel depression, paniksyndrom eller GAD.
I princip kan man välja mellan psykologisk behandling (KBT), läkemedelsbehandling eller en kombination av dessa. De grundläggande förhållningssätten vid hypokondri är oftast relaterade till döden, förmågan att leva med osäkerhet och att kunna ta ställning trots tvivel, synen på det förgångna, nutiden och framtiden, synen på sig själv, inställningen till ångest och kriterier för symtomtolkning.
Psykoterapi
Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den psykologiska behandling som är bäst studerad vid hypokondri och som i upprepade studier visat goda effekter.
Läkemedelsbehandling
Om hypokondrin är sekundär till depression så är antidepressiva förstahandsmedel. Bevisläget för behandling av primär hypokondri med antidepressiva är svagt men klinisk beprövad erfarenhet gör att behandling med SSRI ändå kan prövas.
Behandling i praktiken
Alliansbyggande
Patienten är inledningsvis inriktad på andra saker än läkaren. Han eller hon vill veta vad som är kroppsligt fel, och det är därför nödvändigt att lägga tid på att bygga upp en gemensam plattform och skapa en allians. Patienten har behov av att få bekräftat att symtomen är verkliga och att de inte "sitter i huvudet".
Läkaren måste acceptera alla subjektiva symtombeskrivningar, men inte nödvändigtvis alla tolkningar. Att behandla patienten med respekt, värme och medkänsla är viktigt i alla läkare-patientrelationer, och helt avgörande vid hypokondri. Att förklara för patienten att vederbörande måste ändra sina tankar om besvären kan i sig själv verka alliansbyggande och stärka samarbetet.
Patienten har en ständig önskan om vidare utredning och fler undersökningar. Detta är en utmaning för läkaren. När har läkaren gjort en tillräcklig utredning? Det finns flera faktorer som kan driva läkaren att fortsätta med fler undersökningar och utredningar i jakten på en fysisk, organisk sjukdom. När läkaren är osäker och inte riktigt vet vad han eller hon ska göra härnäst är det lätt gjort att man gör det man kan, till exempel att skriva remiss för nya undersökningar. Patienten blir (tillfälligt) nöjd. Dessutom tillkommer läkarens omsorg om sitt eget rykte ("tänk om jag missar någon allvarlig sjukdom!"). Det är naturligtvis djupt beklagligt om en allvarlig kroppslig sjukdom inte upptäcks. Å andra sidan är det också mycket olyckligt om en behandlingsbar psykiatrisk sjukdom förbises.
Vem kan behandla patienter med hypokondri? Hypokondri/hälsoångest är så vanligt att alla läkare som arbetar med patienter bör kunna förhålla sig till det på ett förnuftigt och för patienten konstruktivt sätt. I många fall kan relativt enkla klargöranden ha stor betydelse. Ibland kan det räcka med ett samtal med allmänläkaren, i andra fall är problemen mer sammansatta och komplicerade och det kan krävas flera konsultationer, eventuellt remiss till specialist inom psykiatri eller till psykolog. En KBT-baserad hypokondribehandling kan kräva 5–20 sessioner om vardera 45 minuter.
Symtomtolkning
Under behandlingen är det avgörande att identifiera patientens huvudsakliga tankar om sin kroppsoro, som utgör själva motorn i ångestutvecklingen. Ett centralt tema vid hypokondri är tolkning av subjektiva fysiska symtom. Många patienter med hypokondri har bara två kategorier att välja mellan, nämligen ”förklarlig bagatell” eller ”allvarligt symtom”. Den som har en sådan minimalistisk tolkningsnyckel faller lätt offer för ökad hälsoångest. Då är det viktigt att patienten får en ny insikt; att subjektiva fysiska symtom är vanliga hos alla människor. Patienten måste lära sig att tolerera osäkerhet, man kan aldrig vara 100% säker.
Parallellt med att patienten bearbetar sitt sätt att tänka kring symtomen så måste patienten också öva på att ändra sitt beteende, det vill säga att börja uppföra sig i överensstämmelse med de nya förhållningssätten eller levnadsreglerna. Till exempel att inte söka försäkringar om symtoms ofarlighet hos anhöriga, i vården eller genom att surfa på internet i timmar. Det räcker inte att läkaren varje gång patienten kommer med ett nytt symtom undersöker, utreder, lugnar och ber patienten att ta sig samman eller sluta vara så rädd. Patienten måste få konkret hjälp till förändring. Det är viktigt att framhålla den möjlighet till övning som ligger i att få nya symtom eller återfall. Det är inte något man ska vara rädd för utan en chans att upptäcka vad som finns kvar att arbeta med, att se vilka förhållningssätt man ännu inte har förändrat.
En viktig sak när det gäller symtomtolkning är skillnaden mellan att gå från en specifik sjukdom till ett symtom och att tolka ett diffust symtom som tecken på en viss sjukdom. Går man från hjärtinfarkt till bröstsmärtor så finns det ett klart samband mellan dessa två: Över 80 % av alla som får infarkt har smärtor. Går man i motsatt riktning är bilden den omvända: Endast 20 % av alla som har bröstsmärtor har hjärtinfarkt. Det rör sig troligare om muskelsmärtor, halsbränna, ångest mm. Om man har ett katastroftänkande och väljer den farligaste tolkningen tar man nästan alltid fel, eftersom man väljer den minst sannolika tolkningen och man får då många onödiga och meningslösa ångestreaktioner.
Att leva med osäkerhet
Drivkraften i ett hypokondriskt tillstånd kan vara en stark önskan om att inte dö nu, och svårigheter att tolerera denna osäkerhet. Detta kan leda till att det blir svårt att vänta på en förklaring till ett symtom. Patienten måste omedelbart få veta om symtomet är farligt eller inte, och frågar läkaren: ”Vad kan det här vara?”. Eftersom diffusa symtom i värsta fall, men sällan, kan vara början på något allvarligt, blir de flesta inte lugnade av det ärliga svar som de då får. I stället för att fråga läkaren vad det i värsta fall kan vara, kan det vara bättre att fråga vad det sannolikt är. Det är inte ändamålsenligt att göra undantaget till huvudregel.
Personer som säger om sig själva att de inte klarar av osäkerhet på de områden som är särskilt viktiga för dem, som till exempel hälsan, säger egentligen att de inte klarar av att leva i denna osäkra värld. Detta är en ståndpunkt som det är tacksamt att diskutera med patienterna, och lyckligtvis är det möjligt att öva upp förmågan att acceptera en viss osäkerhet. En del människor har problem med att finna sig i grundläggande förhållanden som hör livet till, som till exempel döden, livets orättvisa och så vidare. Beroende på vilka problemområden eller teman som framträder så blir de föremål för diskussioner om förhållningssätt, förändring av förhållningssätt och nya beteenden.
Förlopp och prognos
Hypokondri illustrerar en erfarenhet som många har gjort, nämligen den att det inte alltid är de verkliga problemen man möter som gör livet svårt, utan de tänkta, befarade. Katastroftänkande leder till att man förbrukar mycket energi och nattsömn på att förbereda sig för tänkta problem som kanske aldrig kommer. Tänkta problem kan, i motsats till de verkliga, faktiskt undvikas. Den ångest som de utlöser är både tröttande och meningslös eftersom den inte kan användas till aktiv problemlösning, problemen föreligger ju på ett tänkt, hypotetiskt plan och är därför i princip olösliga. Hypokondri väcker många principiellt viktiga frågor, om liv och död, hälsa och sjukdom och betydelsen av att kunna ta beslut trots tvivel.
Från att vara en diagnos med få behandlingsmöjligheter och dyster prognos har hypokondri blivit ett tillstånd som är föremål för ett betydande intresse och som har en god prognos.