Axelprotes

Axelartroplastik är beteckningen på en operation med insättning av en konstgjord axelled (protes). Behandlingen kan användas bland patienter med vissa typer av degenerativa åkommor i axeln (artros och så kallade cuffartropatier) och till patienter med axelfrakturer, där överarmsbenet är delat i flera bitar som är svåra att fästa samman.

Axelartroplastik utförs först och främst för att minska patientens smärtor och i mindre grad för att förbättra axelrörligheten. Resultatet av ingreppet beror i väsentlig grad på patientens ålder, det allmänna hälsotillståndet och orsaken till insättningen av protesen.

Ingreppet har utförts sedan omkring år 1970. I Sverige utförs drygt 1 000 axelartroplastiker årligen, vanligast på grund av artros eller fraktur.

Vid akuta frakturer i axeln där överarmsbenet har splittrats upp i flera delar – särskilt hos äldre personer med skör benvävnad. Vanlig sammanfogning av bendelarna (osteosyntes) är ofta svårt hos dessa patienter. Risken för läkning i olämplig ställning eller utebliven läkning av frakturen är stor. Ofta är även blodförsörjningen till ledhuvudet skadad, med risk för att ledhuvudet senare faller samman (avaskulär nekros). Hos äldre patienter med denna typ av fraktur rekommenderas insättning av en protes i överarmsbenet under det att de ofta låter ledytan på skulderbladet vara orört. Förutsättningen för ingreppet är att patientens övriga hälsotillstånd tillåter det, och att patienten kan delta i aktiv uppträning av axelrörlighet och styrka efter operationen.

I några fall kan protes övervägas om en fraktur har läkt snett, eventuellt om ledhuvudet har fallit samman (caputnekros), eventuellt om det har tillkommit avsevärda artrosförändringar. Ingrepp utifrån denna indikation kan vara mycket krävande och resultatet är inte alltid tillfredsställande. Sådana erfarenheter talar därför för att operera in protesen i akutfasen av frakturen.

Patienter med reumatoid artrit kan också ha nytta av axelartroplastik. Cirka 80 % av patienter med reumatoid artrit får invalidiserande smärtor i axlarna. Nya läkemedel mot reumatoid artrit har minskat behovet av protesoperationer.

Ben- och ledinflammation återfinns sällan i axlarna, men även detta är en aktuell indikation för att sätta in en protes.

Det vanligaste är att ersätta den övre delen av överarmsbenet med en protes och fästa den med cement till den återstående delen av benet. Tre fjärdedelar av alla axelproteser är så kallade halvplastiker. Denna del kommer då att ha ett konstgjort ledhuvud. Ledytan på skulderbladet gör man ingenting med. Det finns olika varianter av denna protestyp. En sådan operation utförs nästan alltid när bakgrunden för insättning av protes är en svår fraktur i överarmen.

Det är också möjligt att sätta in en totalprotes där både ledhuvuddelen och ledytedelen ersätts av konstgjort material. Ett problem med denna typ av proteser är att skulderbladet är så pass tunt att det kan vara problematiskt att fästa den konstgjorda ledskålen.

Ett flertal studier visar att resultatet av axelartroplastik är bäst hos yngre patienter med god benkvalitet som akut eller subakut (i loppet av två till tre veckor) får artroplastik utförd på grund av överarmsbrott. Hos dessa patienter kan man förvänta sig en hög grad av smärtfrihet och en ganska god rörlighet i axeln där den kan lyftas över 90 grader.

Operation av gamla frakturer, det vill säga när frakturen är äldre än en till två månader, ger ofta ett dåligt resultat. Därför är man i dag ivrigare på att sätta in protes när frakturen är "färsk".

Operation av patienter med degenerativa förändringar visar i de flesta fall tillfredsställande resultat. Nya protesmodeller har gett allt bättre resultat. Närmare 95 % uppnår god eller utmärkt smärtkontroll samt förbättrad axelfunktion, och graden av tillfredsställelse hos patienten är hög.

Även patienter med reumatoid artrit som opereras, kan förvänta sig ett tillfredsställande resultat. I en studie fann man god smärtkontroll sju år efter operationen hos 90 % av patienterna, och de hade god rörlighet i axelleden.