Nyckelbensfrakturer

Nyckelbensfrakturer är vanliga, särskilt hos barn och ungdomar. Över hälften av frakturerna inträffar hos barn under tolv år, och det rör sig då om så kallade "greenstick"-frakturer, det vill säga att benet inte har gått helt av utan hänger ihop som en knäckt ung gren på ett lövträd. 80 % av frakturerna sitter i den mittersta tredjedelen, 15 % i den yttersta (distala) tredjedelen och 5 % i den innersta (mediala) tredjedelen.

Se teckning av normalt axelskelett.

Diagnosen är som regel lätt att ställa. Vid nyckelbensfrakturer föreligger smärtor på frakturstället och smärtorna förvärras vid axel- och armrörelser. Den skadade håller ofta armen fastklämd inåt och nära intill kroppen, ofta stöttad av den motsatta handen – vilket begränsar armens dragning i frakturen. Det är som regel lätt att se och följa frakturändarna. Axelbredden kan också bli smalare och asymetrisk. Den mediala (inre) benänden trycker ofta på huden och hotande tryckskada måste uteslutas av läkaren. Det är viktigt att även undersöka cirkulationen och känseln i armen för att utesluta skador på blodkärl och nerver. Vid akut påkommen andnöd måste man utesluta att lungan är punkterad (pneumothorax).

Röntgen bekräftar diagnosen. Ibland är det aktuellt att ta en kontrollbild. Vid greenstick-frakturer räcker det som regel med en bild.

Vid betydande felställningar bör skadan bedömas av specialist (ortoped) för eventuell operation.

Första hjälpen är att hålla det skadade stället i stillhet. Det åstadkommes enklast med hjälp av en slynga.

Målet är att tillförsäkra bästa möjliga läkning av frakturen. Behandlingen är nästan alltid konservativ, det vill säga icke-kirurgisk. Frakturer i gott läge och greenstick-frakturer hos barn behandlas genom att hålla armen i stillhet i en slynga för att ge smärtlindring. Tidigare användes ett så kallat åttaförband, men det har man nu i stort sett slutat med. Jämfört med slynga var åttaförbandet en obekvämare behandlingsform, gav oftare komplikationer och gav inte bättre funktion eller kosmetiskt resultat.

Behandlingstiden i slynga ska vara så kort som möjligt, normalt en till två veckor, barn behandlas under kortare tid än vuxna. Slyngan ska bara användas vid behov och det är viktigt att börja rörelseträna direkt. Uppföljande kontroll med röntgen behövs oftast inte. Det görs enbart om man är osäker om frakturen behöver opereras. Greenstick-frakturer behöver inte kontrolleras.

Operation utförs vid betydande felställning och om det är fara för att en frakturände ska skära igenom huden, eller om det finns tecken på kärl- eller nervskada. Även vid utebliven läkning av frakturen (pseudartros) kan operation bli aktuell. Vid fraktur i den yttre delen av nyckelbenet med felställning övervägs operation. Vid operationen sätter man ihop frakturändarna med platta och skruvar.

Övningar med pendel- och armbågsrörelser bör starta så snart smärtorna tillåter. Gärna direkt. Använd slyngan vid behov den första veckan. Axelrörelser påbörjas så snart som möjligt. Styrketräning (idrottsutövare) bör starta först när frakturen är läkt.

Prognosen är god, men beror något på typen av fraktur, patientens ålder och risken för nya skador. Tillståndet förbättras vanligtvis inom loppet av fyra till sex veckor hos vuxna. Läkningen är snabbare hos barn. Kraftig kallusbildning kan förekomma, det vill säga att frakturstället blir tjockt, men det smalnar av med tiden.

Vanligtvis kan man återuppta normala dagliga aktiviteter inom ett par veckor och delta i icke-kontaktidrott cirka sex veckor efter skadan. Utövare som bedriver kontakt- och kollisionsidrotter bör vänta i två till fyra månader så att man är säker på att benet är helt läkt. Idrottsutövare som får frakturstället fixerat med platta och skruvar kan vara fysiskt aktiva redan efter några veckor. Det är viktigt att du följer din läkares tränings- och belastningsrekommendationer.