Fraktur i skaftet på lårbenet
Lårbenet
Lårbenet (femur) är kroppens längsta ben och är ett typiskt rörben (se teckning). Den översta delen, lårbenshalsen, är vinklad och ledhuvudet bildar led med höftskålen (acetabulum) på höftbenet (ileum). Lårbenets långa mittdel, skaftet, går i sin nedre del över i ett bredare parti som bildar knäleden tillsammans med benen i underbenet.
En fraktur i skaftet på lårbenet omfattar ett brett spektrum av frakturer, utmattningsfrakturer utan förskjutningar till svåra krossfrakturer och mjukdelsskador. Man skiljer mellan tvärfrakturer, sneda frakturer, spiralfrakturer och krossfrakturer (komminuta frakturer). Modern behandling har i betydande grad förbättrat resultatet vid denna typ av skador.
Skademekanismer
En fraktur på lårbensskaftet orsakas som regel av högenergiskador (till exempel trafikolyckor) och är ofta en del av ett multitraumatillstånd, det vill säga att det föreligger många skador. Eftersom lårbenet har en rik blodförsörjning kan blodförlusten snabbt bli stor. Dessutom kan frakturändarna skära artären (a. femoralis/poplitea). Frakturmönstret beror på skadekrafternas riktning och styrka. Kraft rakt från sidan kan ge tvärfrakturer. Kraft i längdriktningen kan skada knäet eller höften. Rotationskrafter kan ge spiralfrakturer och sneda frakturer. Omfattningen av krossning (komminut fraktur) avhänger av den energimängd som lårbenet utsätts för i skadeögonblicket.
Diagnos
Som regel rör det sig om en våldsam olycka, och det föreligger ofta en rad andra skador samtidigt. Frakturen ger starka smärtor och den skadade kan inte stödja på benet.
Vid undersökningen föreligger betydande svullnad och dessa frakturer är oftast mycket instabila. Läkaren letar samtidigt efter andra skador, känner på bäckenet, höfterna och knäna. Blodcirkulationen och kraften/känseln i benet nedanför skadestället måste bedömas.
På sjukhuset tas röntgenbilder av låret, höft- och knäleden. Föreligger misstanke om andra skador tas bilder (eventuellt skiktröntgenbilder) även av bröstkorgen, ryggraden och bäckenet.
Behandling
Målet med behandlingen är att förhindra/stoppa en eventuell större blödning, se till att frakturen sätts på plats i ett bra läge, så att den skadade på sikt återfår normal funktion i benet.
Före transporten till sjukhuset bör det skadade benet stabiliseras för att förhindra avslitning av stora blodkärl och för att undvika smärtor under transporten. Man sätter en nål i ett blodkärl och ger vätska intravenöst för att förhindra chock. Smärtstillande ges vid starka smärtor.
Alla patienter med frakturer på lårbensskaftet opereras. Operationen görs ofta samma dag som skadan inträffat. Frakturen sätts på plats och fästs på olika sätt – inifrån med en spik i märghålan, eller med platta och skruvar. Frakturen kan också fixeras utifrån. Efter operationen ska patienten belasta så snart smärtorna tillåter. Alla patienter som har opererats för fraktur på lårbensskaftet kan dock inte belasta fullt. Frakturer fixerade med plattor ska bara belastas lätt (med cirka 20 kg). Frakturer fixerade med stabil/solid märgspik med lås kan belastas fullt. Det ges förebyggande behandling mot blodpropp.
Kontroll görs vanligen efter två till tre veckor för borttagning av stygnen och sedan var sjätte vecka tills frakturen är läkt. Hos barn kan en ettårskontroll vara aktuell för att se om det har blivit en ökad längdtillväxt i det brutna benet. Vid misstanke om en instabil fraktur måste patienten komma oftare på kontroll.
Komplikationer och prognos
En lång rad komplikationer kan inträffa, som blödning, nervskada, lungkomplikationer, blodpropp, inflammation i benet, utebliven läkning, läkning med felställning, fördröjd läkning. 95 % av patienterna med en fraktur på lårbensskaftet läker med märgspikning. Ökad längdtillväxt i det brutna benet förekommer ofta hos barn och måste alltid kontrolleras efter ett år.
Vill du veta mer?
- Femurdiafysfraktur – för vårdpersonal