Diskbråck i ländryggen

Ryggraden består av kotor och diskar. Diskarna ger stötdämpning åt ryggraden, genom att de är mer eller mindre elastiska. Insidan av disken har en trög, mjuk konsistens vilket bidrar till stötdämpningen. Vid ett diskbråck har disken gått sönder och den mjuka delen av disken har kommit ur (ett bråck). Det kan leda till smärtor, eftersom bråcket kan ge tryck på nerver som kommer ut ur ryggmärgen och irritation genom inflammation. Det är när disken irriterar eller trycker mot nervrötterna som många kan känna smärtor från ryggen och ner mot foten. Diskbråcket kan uppstå var som helst i ryggraden men vanligast är den nedre delen av ryggen, det vill säga ländryggen.

Diskbråcket kan leda till smärtor från ryggen och mot foten motsvarande ischiasnervens förlopp. Man pratar då om ischias. Ischias är därmed inte en egen sjukdom men ett begrepp för att ange smärtor i benet på grund av en sjukdom i ryggens nervrot. 

Diskbråck är ganska vanligt, men det gör långt ifrån alltid ont. Det är vanligast hos personer som är mellan 30 och 50 år gamla. Man har sett att många personer som är 30–40 år gamla har diskbråck i ryggen utan att ha symtom. Mindre än 5 per 100 fall med akut smärta i ryggen beror på diskbråck. 

Många som har diskbråck i ryggen har inga symtom alls. Om diskbråck ger symtom börjar det ofta med enbart ont i ryggen. I senare förloppet uppstår ofta smärtor i ett ben, hela vägen ned till foten/tår. Det kan också ge svaghet i muskler, som till exempel muskeln som gör att knäet blir rakt. Pirrningar och domningar i benet förekommer. Vid hosta eller nysning kan smärtorna försämras kortvarigt.  

I sällsynta fall finns ett diskbråck som trycker på nerverna som går till underlivet. Det kallas för cauda equina-syndrom och kan ge nedsatt känsel i underlivet, svårigheter att kissa, smärtor i båda ben och svårigheter att få erektion hos män. Om sådana symtom uppstår behöver man akut söka vård, eftersom sådana symtom kan förbli permanenta om man inte gör något åt diskbråcket omedelbart. 

Det är inte helt tydligt vad orsaken till diskbråck är. Man vet att disken förlorar vätska med åren, vilket gör att det blir lättare för disken att spricka så att diskens mjuka innehåll kommer ur och formar ett bråck. 

Man har sett att förekomsten av diskbråck är till viss del ärftlig. Flera studier har visat ökad förekomst av diskbråck hos rökare.

Diskbråck är en klinisk diagnos, det vill säga att sjukdomshistorien tillsammans med fynd vid kroppsundersökning leder till diagnos. Oftast talar nedsatt känsel i vissa huddelar, minskad kraft i benet och minskade reflexer för diskbråck. Inga andra diagnostiska tester behöver göras i början. Bara om tecken på andra sjukdomar föreligger, som till exempel samtidig förekomst av feber, kan blodprover och tidig undersökning med röntgen vara indicerade. 

Om symtomen inte blir bättre efter 1–2 månader kan man göra en magnetkameraundersökning (MR) för att ta en bild på nervrötterna i ryggen. Undersökningen betraktas som en förundersökning till operation/kirurgi och har som syfte att bekräfta att det finns ett diskbråck i ryggen som kan kan förklara symtomen. Om det inte är aktuellt att överväga operation, är det oftast inte heller aktuellt att genomföra en undersökning med magnetkamera.

Att man i regel inte direkt (vid diagnos) beställer en magnetkameraundersökning beror på olika faktorer:

• Man vet att symtomen vid ett diskbråck i nästan alla fall går över med tiden, även utan kirurgisk behandling. Utkomsten av undersökningen påverkar därför inte behandlingen i första skedet. 
• Många friska personer utan symtom har diskbråck i ryggen. En magnetkameraundersökning kan leda till att man blir onödigt orolig om man hittar diskbråck. Dessutom kan man hitta diskbråck som inte förklarar symtomen.
• Det är en dyr undersökning i förhållande till nyttan, om inte kirurgi övervägs. Tillgången till magnetkameraundersökning är i många fall begränsad. Vården vill i regel prioritera personer som har stor nytta av undersökningen. 

CT-myelografi är en undersökning som innebär att man sprutar in kontrast i ryggmärgskanalen. Det är en undersökning som används i liten omfattning idag och görs framför allt hos personer som inte kan genomgå en MR-undersökning.

De flesta brukar känna sig bättre efter ett par veckor till en månad och efter några månader är de allra flesta besvärsfria. Själva diskbråcket kan dock finnas kvar även om symtomen har försvunnit.

Vid en eventuell operation tas diskbråcket och resterna av innehållet i disken bort. Detta leder ofta till att smärtorna försvinner strax efter att operationen är genomförd. Disken blir dock tunnare och mindre fjädrande och en del rörlighet i den här delen av ryggen förloras. På längre sikt kan patienter som opereras få något större risk ryggbesvär än de som inte har opererats. Detta är en av orsakerna till att man bara opererar vid speciella omständigheter.

Efter en operation gäller samma riktlinjer för arbete och belastning som i övrigt. Också här är det viktigt att hålla sig aktiv. Allmän stärkning av musklerna är viktig för att förebygga nya diskbråck.

Hos ungefär 1–2 personer av 20 som har genomgått operation kommer symtom på diskbråck tillbaka. Hos patienter med återkommande ryggbesvär behöver ibland omständigheter på arbetet ses över. Patienter med speciellt tungt arbete kan vid ihållande smärtepisoder ha effekt av en omskolning till kroppsligt lättare yrken. Långvarig sjukskrivning bör undvikas, eftersom det minskar möjligheten att återgå till arbetet senare.