Parkinsons sjukdom

Parkinsons sjukdom utvecklas när vissa nervceller i hjärnan gradvis förstörs. Förstörelsen drabbar särskilt de celler som utsöndrar ämnet dopamin. Bristen på dopamin leder till besvär som långsamma rörelser, ökad stelhet i armar och ben samt skakningar (främst i händer) i vila. Sådana skakningar kallas för vilotremor. 

I Sverige har knappt 16 000 personer diagnosen Parkinsons sjukdom. Risken att insjukna ökar med stigande ålder och förekomsten toppar i åldersgruppen 80–84 år. Parkinsons sjukdom är vanligare bland män.

I början av sjukdomen är symtomen diffusa med exempelvis trötthet, nedstämdhet, nedsatt luktsinne och att man rör sig mycket under drömsömn. Därefter kommer ofta skakningar (tremor) och efterhand följer stelhet i kroppen och dålig balans. Alla rörelser blir med tiden långsamma, och det blir tungt och svårt att komma igång med en rörelse.

Skakningarna är tydligast i vila, till exempel att ena handen skakar när den ligger i knäet. När handen sträcker sig efter något, minskar skakningarna. Detta skiljer Parkinsons sjukdom från andra tillstånd, exempelvis essentiell tremor, där skakningarna blir värre när man gör en aktiv rörelse som att dricka eller skriva. 

När sjukdomen utvecklas blir gången efter hand snubblande, trippande och ostadig. Rösten blir svagare, talet mer monotont och ansiktet kan vara uttryckslöst. Psykiska symtom som glömska, passivitet och depression är vanligt och många upplever även sömnproblem. Andra symtom som kan utvecklas är förstoppning och besvär att kissa.

Vid Parkinsons sjukdom finns skador på de celler i hjärnan som utsöndrar dopamin. Skadorna beror bland annat på att en särskild sorts protein, α-synukleinprotein, har klumpat ihop sig och bildat så kallade Lewykroppar i nervcellerna.

Olika faktorer som åldrande, ärftlighet och miljöfaktorer bidrar till utveckling av Parkinsons sjukdom. Bekämpningsmedel och tungmetaller har kopplats till ökad risk för Parkinsons sjukdom.

Diagnosen baseras på de karakteristiska symtomen. I tidigt stadium kan diagnosen vara svår att ställa, men efterhand som sjukdomen utvecklas kan diagnosen ställas med säkerhet. Detta görs genom upprepade undersökningar där läkaren observerar de typiska symtomen och kliniska fynden. Inga laboratorieprover eller andra undersökningar kan bekräfta diagnosen, men oftast görs datortomografi, magnetkamera och ibland även andra undersökningar för att utesluta andra orsaker till symtomen än Parkinsons sjukdom.

Det finns tillstånd med liknande symtom som vid Parkinsons sjukdom, men som inte räknas som Parkinsons sjukdom. Hit hör sekundär parkinsonism, där parkinsonsymtomen beror på en känd bakomliggande orsak, exempelvis biverkan av läkemedel eller stroke. Atypisk parkinsonism innefattar tillstånd som påverkar dopaminceller i hjärnan och ger parkinsonsymtom, men som inte definieras som Parkinsons sjukdom, exempelvis progressiv supranukleär pares (PSP) och Lewy body-demens.

Behandlingen sköts av neurolog eller annan specialist med tillräcklig kompetens för behandling av Parkinsons sjukdom. Man brukar få träffa sin parkinsonläkare två gånger per år och dessutom ha tillgång till sjuksköterska och team med särskild inriktning mot Parkinsons sjukdom.

Det finns ingen behandling som kan bota Parkinsons sjukdom, men det finns behandling som kan minska symtomen. Till en början brukar ett läkemedel som heter levodopa  ges. Levodopa  tas ofta tre till fyra gånger per dag och minskar då de typiska parkinsonsymtomen. Efter några år kan behandlingseffekten minska så att man får symtom mellan doserna. Då finns flera olika tilläggsmediciner att ge för att undvika sådana "dosglapp".

Ibland behövs avancerad behandling med exempelvis kontinuerlig tillförsel av läkemedel i pump. En annan behandling som kan hjälpa i vissa fall är djup hjärnstimulering (deep brain stimulation, DBS). Då opereras elektroder in i hjärnan som är kopplade till en dosa under huden i bröstkorgen (som en pacemaker). Vid uppföljningsbesök optimeras/justeras sedan hjärnstimuleringen i förhållande till medicineringen.

Andra behandlingar som är viktiga vid Parkinsons sjukdom är fysioterapi, arbetsterapi, rehabiliteringsinsatser. Ibland behövs också behandlingar för tal- och sväljsvårigheter.

Sjukdomen varar livet ut. Under de första åren varierar förloppet mycket från person till person, men många upplever bara liten inverkan på vardagslivet. Efterhand måste de flesta lära sig att leva med en ökande grad av funktionsnedsättning och så småningom hjälpbehov. Med tiden utvecklar många med Parkinsons sjukdom demens.

Svängningar i funktionsnivå är särskilt vanligt efter några år med tablettbehandling. Det är också vanligt med så kallade on-off-fenomen. Det vill säga att symtomen växlar snabbt från bra och rörlig ("on") till stel och parkinsonistisk ("off"). Dessa symtom kan minskas genom tilläggsbehandling och avancerad behandling som beskrivs ovan under rubriken Behandling.

Många dör av hög ålder innan framskridet stadium av Parkinsons sjukdom.