Hur diagnostiseras Parkinsons sjukdom?

Tidigt i sjukdomsförloppet kan det ofta vara svårt att påvisa Parkinsons sjukdom. Symtomen är ofta vaga, och de kommer och går på ett oförutsägbart sätt. I början tolkas de ofta som åldersrelaterade problem.

Det finns heller inga blodprover eller bildundersökningar, till exempel röntgen, som kan påvisa sjukdomen. Därför blir patienter med Parkinsons sjukdom ofta missförstådda i början och får fel diagnos. Efterhand som sjukdomen framskrider och symtomen blir mer karaktäristiska blir det lättare för läkaren att ställa diagnosen Parkinsons sjukdom.

Diagnosen ställs först och främst mot bakgrund av de karakteristiska symtomen och genom en läkarundersökning där läkaren gör olika tester för att bedöma nervsystemet. Kriterierna för att ställa diagnosen är att man har två eller flera av följande fyra symtom:

1. Tremor (skakning). Typiskt är en långsam tremor i handen, mest uttalad i vila.
2. Rigiditet (stelhet i kroppen), oftast mest tydligt i armar och händer.
3. Hypokinesi – vilket betyder svårigheter att starta och genomföra aktiviteter.
4. Balansproblem – som kan yttra sig som falltendens eller ovanliga kroppshållningar, till exempel framåtlutad gång.

För att kunna säkerställa att det är Parkinsons sjukdom är det ibland nödvändigt att göra undersökningar för att utesluta andra sjukdomar med liknande besvär. Det kan vara aktuellt att utföra till exempel datortomografi – eller magnetkameraundersökning av hjärnan.

Ofta får man prova ett läkemedel som kallas levodopa . Om man har god effekt av denna behandling är det mycket sannolikt att diagnosen är just Parkinsons sjukdom.