Ansiktsförlamning (facialispares)
Malou Hultcrantz, professor och specialist i ÖNH-sjukdomar, Karolinska institutet
Fakta om facialispares
- Facialispares är en ansiktsförlamning som beror på en skada i ansiktets rörelsenerv. Förlamningen kan vara perifer eller central.
- Perifer ansiktsförlamning uppstår i regel utan förvarning (vanligen mellan 15–60 års ålder) och utan någon säker orsak eller tecken på annan sjukdom. Central ansiktsförlamning är ett vanligt symtom vid stroke, och då finns ofta andra symtom utöver ansiktsförlamningen.
- Vid ansiktsförlamning uppkommer en plötslig snedhet i ansiktet med bland annat hängande mungipa på den en sidan. Typiskt för perifer ansiktsförlamning, utöver hängande mungipa, är svårighet att rynka pannan och sluta ögat på den förlamade sidan. Vid central ansiktsförlamning är funktionen i den övre ansiktsmuskulaturen intakt på grund av dubbelinnervation så att ögat kan slutas och pannan rynkas.
- Behandling vid perifer ansiktsförlamning är kortisontabletter och åtgärder för att skydda ögat.
- Omkring 70–85 % av de personer som har perifer ansiktsförlamning utan känd orsak blir helt friska.
Vad är facialispares?
Facialispares är en ansiktsförlamning som beror på en skada i ansiktets rörelsenerv (nervus facialis). Förlamningen kan vara perifer, det vill säga orsakad av en skada på nerven efter nervens utlopp från centrala nervsystemet (hjärnan), eller central, orsakad av en skada i centrala nervsystemet.
Ensidig perifer ansiktsförlamning är ett förhållandevis vanligt tillstånd hos annars friska personer (Bells pares). Perifer ansiktsförlamning utgör 75 % av alla fall av ansiktsförlamning.
En av 60–70 individer drabbas av perifer ansiktsförlamning någon gång under livet, oftast mellan 15 och 60 års ålder. Tillståndet är lika vanligt hos kvinnor som hos män, men förekomsten är något högre hos gravida och hos patienter med diabetes.
Symtom och tecken
Vid ansiktsförlamning har man svårt att röra musklerna i den ena halvan av ansiktet. Detta gör att mungipan på den drabbade sidan hänger ner, vilket ses tydligast när personen ler.
En perifer ansiktsförlamning uppstår i regel utan förvarning och utan någon säker orsak eller tecken på annan sjukdom. Typiskt för perifer ansiktsförlamning, utöver hängande mungipa, är svårighet att rynka pannan och sluta ögat på den förlamade sidan.
Vid central ansiktsförlamning är funktionen i den övre ansiktsmuskulaturen intakt på grund av dubbelinnervation så att ögat kan slutas och pannan rynkas. Förlamning som beror på en central skada uppstår vanligen till följd av en allvarlig sjukdom eller skada på hjärnan. I dessa fall är det vanligt att ha andra symtom utöver förlamningen. Central ansiktsförlamning är ett av de vanligaste symtomen vid stroke.
Orsak
Perifer ansiktsförlamning uppträder i de flesta fall utan koppling till annan sjukdom.
I vissa fall beror perifer ansiktsförlamning på virussjukdom med herpes simplex-virus typ 1 eller herpes zoster-virus (bältros). Andra orsaker kan vara neuroborrelios (efter fästingbett), sarkoidos, Guillain-Barrés syndrom, skada efter operationer i området, eller andra sällsynta sjukdomar. Det finns rapporter om fall efter influensavaccinering.
Så kallad central ansiktsförlamning beror vanligen på stroke eller en hjärntumör som trycker på nerven och påverkar nervfunktionen.
Diagnos
Förlamningen är vanligen tydlig som en snedhet i ansiktet. Den kan tydliggöras genom att patienten försöker le, vissla eller knipa ihop ögonen.
Sjukdomshistorien visar ofta om förlamningen är ett isolerat fenomen eller ett led i en annan sjukdom. Enkla undersökningar som utförs på en läkarmottagning kan vara till hjälp för att ta reda på om nervskadan sitter centralt eller perifert.
Blodprov eller prov från ryggmärgsvätskan tas ibland för att undersöka om tillståndet beror på borrelia.
Vid en central ansiktsförlamning utreder man hjärnskadan grundligt på sjukhus. Då görs bland annat datortomografi eller magnetkameraundersökning av hjärnan.
Behandling
Målet med behandlingen är att bidra till att påskynda läkningen och skydda ögat mot skada på hornhinnan. Lindriga fall behöver knappt någon behandling, medan svårare fall måste behandlas med åtgärder för att skydda ögonen.
Läkemedelsbehandling
De flesta patienter (70–85 %) blir helt bra med behandling. Men för 15 % blir ansiktsförlamningen bestående och kan upplevas som kosmetiskt generande.
Behandling med kortisontabletter påskyndar läkningen och minskar risken för kvarstående symtom. Behandling med kortisontabletter rekommenderas därför i 10 dagar, så snart diagnosen är ställd.
En del forskningsrapporter har även visat effekt av att använda ett virushämmande medel (valaciklovir ) som tillägg. Men på senare år har forskningsartiklar publicerats som drar slutsatsen att virushämmande läkemedel inte tycks ha någon effekt.
Åtgärder för att skydda ögat
Målet med att skydda ögat är att förhindra att ögats hornhinna skadas. Ögat är utsatt för skada på grund av bristande förmåga att helt sluta ögat. Hornhinnan skyddas genom att man droppar konstgjord tårvätska i ögat på dagen och använder salva och täcker över ögat som behandling på natten. Om man har den här formen av ansiktsförlamning kan man använda tätt sittande skyddsglasögon (skid- eller sportglasögon) för att skydda ögat. Vid svåra besvär kan läkaren ordinera ett genomskinligt plastskydd över ögat eller tejpning av ögonlocket med hudtejp.
Fysioterapi
För att träna musklerna i ansiktet får man också hjälp av en specialiserad fysioterapeut att göra grimas-övningar som kan förbättra ansiktsfunktionen.
Prognos
Omkring 70–85 % av de personer som har perifer ansiktsförlamning utan känd orsak blir helt friska. De lindrigare förlamningarna blir oftast bättre inom 4–6 veckor. De mer omfattande förlamningarna kan hålla i sig i mellan 3 och 9 månader, ibland ännu längre. Men även om det dröjer länge innan man blir bättre finns det fortfarande en möjlighet att man blir helt bra. För dem som har kvarstående ansiktsförlamning finns hjälp att få med kirurgiska åtgärder.
Yngre patienter med lindrigare förlamning har den bästa prognosen för att bli helt återställda.
Vill du veta mer?
- Stroke
- Hjärntumör
- Facialispares – för vårdpersonal