Behandling vid KOL

Beroende på hur mycket symtom man har och hur ofta man har drabbats av akuta försämringar finns rekommendationer om hur läkemedelsbehandlingen ser ut.

Ofta används en symtomskala för att bedöma hur mycket symtom man har haft. Skalan kallas för CAT, COPD Assessment Test, och är särskilt framtagen för sjukdomen KOL. 

Förutom CAT är det viktigt att veta hur många akuta försämringar man har haft det senaste året och hur många av dem som har krävt sjukhusvård. Man gör det för att bedöma risken för försämringar i framtiden. 

Baserad på de här uppgifterna görs en indelning i följande patientgrupper:

• Patientgrupp A – lindriga symtom och låg risk
  I vanliga fall rekommenderas en typ av luftrörsvidgande läkemedel som tas som daglig behandling. Ibland kan man behöva testa sig fram för att veta vilket läkemedel som har bäst effekt. Hos personer som upplever sig inte ha några symtom alls kan man testa läkemedel en kort stund och avsluta behandlingen om den inte ger någon effekt alls 
• Patientgrupp B – mycket symtom och låg risk
  Här rekommenderas långverkande luftrörsvidgande av såväl beta-2-agonisttyp som ett antikolinergt läkemedel
• Patientgrupp E – lindriga symtom eller mycket symtom samt hög risk
  Hos personer i denna grupp rekommenderas långverkande luftrörsvidgande av gruppen antikolinerga läkemedel tillsammans med beta-2-agonister. Kortison för inhalation, inhalationssteroider, rekommenderas om man har frekventa försämringsperioder och/eller vid tecken på samtidig astma

Luftrörsvidgande är en grupp läkemedel som minskar obstruktiviteten (förträngningen) i luftvägarna och de fungerar framför allt som symtomlindring för många personer med KOL. Flera långverkande luftrörsvidgande minskar frekvensen av akuta försämringsperioder. Två olika typer av bronkdilaterare används: antikolinergika och beta-2-agonister. Det kan ibland vara nödvändigt att kombinera eller byta preparat för att uppnå bästa möjliga effekt.

Beta-2-agonister

Beta-2-agonister är läkemedel som påverkar muskulaturen i luftvägarna och gör att förträngningen i luftvägarna minskar. Förutom vid KOL är det ett viktigt läkemedel vid astma. Medicinerna andas in (inhaleras) så att de dras ned direkt i luftvägarna. Det är viktigt att lära sig en god inhalationsteknik för att läkemedlen ska komma i lungorna.

Det finns många olika läkemedel i denna grupp, och de flesta har liknande verkan. Man skiljer mellan dem som har en kort effekt och dem en längre effekt. Exempel på kortverkande medel är salbutamol och terbutalin och på långtidsverkande salmeterol, formoterol, indakterol, olodaterol och vilanterol.

De vanligaste biverkningarna är darrningar, snabb hjärtfrekvens, oro och huvudvärk. 

Antikolinerga läkemedel

Också dessa läkemedel inhaleras i luftvägarna. De utvidgar dem genom att få musklerna i bronkerna att slappna av. Ipratropium är ett kortverkande antikolinergt läkemedel och tas ofta vid akuta försämringar med hjälp av en apparat som fördelar läkemedlet i många små delar, en nebulisator. Andra exempel på antikolinerga läkemedel med längre verkan är aklidinium, tiotropium, glykopyrron och umeklidinium.

Den vanligaste biverkan är muntorrhet. I sällsynta fall kan patienter få synpåverkan (ackommodationsstörning) och vattenkastningsproblem.

Inhalationssteroider (ICS, kortison) är inflammationsdämpande läkemedel och används framför allt vid sjukdomen astma. Personer som har inslag av astma och/eller har frekventa försämringsperioder kan ha nytta av inhalationssteroider. Det finns också ett prov som kan visa om man har förväntad nytta av inhalationssteroid eller inte, så kallade eosinofila granulocyter. Höga värden talar för en effekt av behandling med inhalationssteroid.

Exempel på inhalationssteroider är flutikason, beklometason och budesonid. De ges i regel tillsammans med luftrörsvidgande behandling. Om de inte har effekt på försämringarna så rekommenderar man att sätta ut läkemedlet igen eftersom de ger en något ökad risk för lunginflammation.

Ett av de allvarligaste problemen vid KOL är att man kan få frekventa försämringsperioder, även kallat exacerbationer. Orsaken är bland annat att lungorna är skadade och därför mer utsatta för infektion. Dessutom har en allvarlig sjukdom som KOL i sig själv en negativ inverkan på immunförsvaret. Därför är det viktigt att alla som har KOL får influensavaccin årligen.

Symtom på en försämringsperiod kan vara hosta, ökad andfåddhet, ökad och gulfärgad slemproduktion och ibland feber. Exacerbationerna orsakas oftast antingen av virus eller av bakterier. Behandling med kortison behövs ofta, antibiotika ibland, och man rekommenderar kontakt med sjukvården vid försämringsperioder. Vid allvarliga försämringsperioder kan behov finnas för inläggning och behandling på sjukhus.

Så kallade fosfodiesteras-4-inhibitorer med antiinflammatorisk verkan (roflumilast ) kan övervägas hos patienter med kraftigt nedsatt lungfunktion som har frekventa försämringsperioder trots optimal behandling.

Hostreflexen är en viktig beskyddande mekanism, och hostdämpande mediciner rekommenderas inte vid KOL. Det finns ingen evidens för att slemlösande medel har effekt på symtom eller försämringsperioder vid KOL.