Gå direkt till huvudinnehållet

Övervikt och fetma

Studier visar att sjätte vuxen i Sverige har ett kroppsmasseindex (BMI) på mer än 30, vilket är definitionen på fetma.

Faktagranskad av: Anna Nager, med docent och specialist i allmänmedicin, Karolinska institutet

Senast uppdaterad: Senast reviderad:


Fakta om övervikt och fetma

  • BMI 25–30 kg/m2 definieras som övervikt medan BMI över 30 kg/m2 definieras som fetma.
  • I Sverige har 16 procent av vuxna personer. Förekomsten ökar med åldern och är högst hos 50–60-åringar.
  • Övervikt och fetma beror till största del på arv och levnadsvanor.
  • Grundläggande behandling vid övervikt och fetma är att minska kaloriintaget. Fysisk aktivitet är av betydelse för att uppnå och behålla viktminskning. Läkemedel och kirurgi kan bli aktuellt i vissa fall.
  • Personer med övervikt/fetma löper ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar, typ 2-diabetes, förslitningar i höfter, knän och rygg, gikt, gallsten och fettlever.
  • Hälsovinsten av att gå ner i vikt är större ju yngre man är. Hos äldre över 70–80 års ålder verkar inte risk att avlida i förtid vara förknippad med övervikt.

Vad är övervikt och fetma?

Längd och vikt hänger ihop. Det är därför vanligt att använda kroppsmasseindex, BMI (engelsk förkortning för "body mass index") istället för antal kg när man definierar normal vikt eller fetma. Kroppsmasseindex räknas ut genom, BMI = vikt/längd2 (kg/m2).

Världshälsoorganisationen, WHO, har definierat gränser för normal vikt och olika grader av övervikt, enligt följande (i kg/m2):

  • BMI 18–25 definieras som normalvikt.
  • BMI 25–30 definieras som övervikt.
  • BMI 30–35 definieras som fetma grad I.
  • BMI 35–40 definieras som fetma grad II.
  • BMI >40 definieras som fetma grad III.

Man kan enkelt räkna ut sitt eget BMI, det finns ett flertal kalkylatorer tillgängliga på nätet.

Övervikt och särskilt fetma är förknippat med ökad risk för bland annat hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes. BMI är dock inte alltid det bästa måttet för att bedöma denna risk. En del personer som tränar mycket kan ha ett högt BMI utan att ha ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes. 

Ett alternativ till BMI är kvoten mellan midjemått och kroppslängd. Kvoten mäter det hälsofarliga bukfettet bättre än BMI och är därför ett bättre mått för bedömning av risk för hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes. Måttet är lämpligt för personer med ett BMI mindre än 35 kg/m2. Om kvoten mellan midjemått och kroppslängd är 0,4 till 0,49 har man ingen ökad risk. Midjemåttet mäts på det smalaste stället mellan nedersta revbenet och höften, strax ovanför naveln, efter att man andats ut. Man kan använda ett snöre för att mäta kroppslängden, vika snöret på mitten och lägga det som ett bälte runt midjan. Om ändarna inte möts har man en kvot på mer än 0,5. Kvot på 0,5 till 0,59 indikerar en något ökad hälsorisk och kvot på mer än 0,6 indikerar ytterligare ökad hälsorisk. 

Ett alternativ att mäta risk för hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes vid övervikt är bara midjemått. Det ger inte en riktig lika säker bedömning av risken som kvoten mellan midjemått och kroppsläng. Ett hälsosamt midjemått ska vara under 102 cm hos män och under 88 cm hos kvinnor.

Självrapporterad data insamlad under 2021 visar att 16 procent av vuxna personer i Sverige har fetma. Förekomsten ökar med åldern och är högst hos 50–60-åringar.

Orsak

Det råder en bred enighet om att arvsanlagen från föräldrarna är en viktig faktor. Dessutom är fetma ett livsstilsproblem som ofta grundläggs under barndomen, men som i många fall förstärks i vuxen ålder. Livsstilen har lett till att det dagliga intaget av kalorier är större än den dagliga förbrukningen. Den viktigaste faktorn anses vara samhällsutvecklingen, med mer stillasittande och mindre naturlig motion. Dessutom har vi en nästan obegränsad tillgång på matvaror och ett ökat utbud av kaloririka matsorter och drycker.

Vissa hormonrubbningar, exempelvis hypotyreos och Cushings sjukdom kan leda till övervikt, men dessa fall utgör en liten andel av samtliga fall.

Behandling

Egenbehandling

Grundläggande behandling vid övervikt och fetma är att minska kaloriintaget. En dietist kan hjälpa till med förslag på vilken kost man ska äta, hur mycket och när. Man kan även ta hjälp av appar för att mäta och hålla koll på sitt sitt kaloriintag. Om man är överviktig och vill gå ner i vikt kan ett bra mål vara att gå ner cirka 10 procent av utgångsvikten över tre till sex månader (ungefär 0,5–1 kg per vecka). Strikt eller måttlig lågkolhydratkost ger mest effektiv viktnedgång på kort sikt. På lång sikt finns inga större skillnader i effekt på viktnedgång mellan strikt/måttlig lågkolhydratkost, lågfettkost, högproteinkost, medelhavskost eller kost med lågt glykemiskt index (GI-kost). 

Fysisk aktivitet, minst 30 minuter med måttlig intensitet dagligen (motsvarande rask promenad som man blir lite andfådd av) är också av betydelse för att uppnå och behålla viktminskning. Dessutom upplever många att de mår mentalt bättre av att vara fysiskt aktiva. På sikt kan man försöka öka den fysiska aktiviteten till 45–60 minuter dagligen och idealiskt 7 dagar per vecka.

Läkemedel

I Sverige finns tre godkända läkemedel mot fetma:

  • Orlistat minskar fettupptaget i magtarmkanalen och rekommenderas som tillägg till levnadsvaneförändringar. Det tas som en tablett och ges tillsammans med måltider som innehåller fett. Orlistat  kan ge biverkningar i form av gasbesvär och oljiga diarréer. Dessa biverkningar kan begränsas genom att minska fettintaget.
  • Liraglutid är ett aptitreglerande läkemedel. Liraglutid  tas som spruta under huden en gång dagligen i ökande dos upp till 3 mg per dag. Det kan ge magbiverkningar, i form av illamående, kräkningar och diarré eller förstoppning samt huvudvärk.  Liraglutid  är godkänt för barn från 12 år som väger minst 60 kg, men skrivs för barn bara ut på specialiserade enheter.
  • Naltrexon/bupropion (kombinationstablett) ges som tabletter och minskar aptiten. Det kan precis som liraglutid  ge magbiverkningar i form av illamående och diarré eller förstoppning samt huvudvärk.

I tabellen nedan finns mer information om vilka personer som kan få läkemedlen utskrivna, om läkemedlen subventioneras av läkemedelsförmånen och när man bör avsluta behandlingen.

Läkemedel

Orlistat 

Liraglutid 

Naltrexon/bupropion

Indikationer

  • BMI ≥30 kg/m2
  • BMI ≥28 kg/mmed riskfaktorer* och måttligt kalorireducerad diet
  • BMI ≥30 kg/m²
  • BMI ≥27 kg/m² och prediabetes, typ 2-diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter eller sömnapnésyndrom

Subvention

  • BMI ≥35 kg/m2
  • BMI ≥28 kg/moch typ 2-diabetes
  • Nej

Avbryta behandlingen

Om <5 % viktminskning efter 12 veckor**

Om <5 % viktminskning efter 16 veckor**

*) Riskfaktorer för att bli sjuk på grund av vikten

**) Räknat från den initiala vikten

För vuxna ger liraglutid  troligen störst viktminskning av de godkända läkemedlen, följt av naltrexon/bupropion och orlistat , efter ett års behandling. 

Kirurgi

Kirurgi erbjuds vanligen vuxna mellan 18 och 60 år med BMI över 40 kg/m2 eller BMI över 35 kg/m2 och typ 2-diabetes, högt blodtryck eller sömnapné. Kirurgi kan också vara aktuellt för barn i tonåren som inte får tillräcklig effekt av annan behandling och äldre personer inför knä- eller höftproteskirurgi.

I Sverige används framför allt två operationsmetoder. Gastric bypass, vilken är vanligast, innebär att en stor del av magsäcken och en del av tunntarmen kopplas bort. Sleeve-gastrektomi innebär att en stor del av magsäcken opereras bort. Operationerna är omfattande och kräver noggranna förberedelser, samt noggrann uppföljning under lång tid. Den som genomgått operation mot fetma behöver anpassa sina levnadsvanor och ta vitamin- och kosttillskott resten av livet. Dessutom behöver många operera bort överskottshud efter den stora viktnedgången. 

Prognos

Personer med övervikt/fetma löper ökad risk för flera sjukdomar, först och främst ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar: förträngningar i blodkärl, hjärtinfarkt och stroke. Den andra stora fetmarelaterade sjukdomsgruppen är typ 2-diabetes, som i sin tur också ger ökad risk för exempelvis hjärt-kärlsjukdom.

Dessutom vet man att övervikt är förknippad med ökad risk för många cancerformer. Övervikt ökar också risken för förslitningar i höfter, knän och rygg, och för gikt, gallsten och fettlever. Övervikt kan också leda till sömnsvårigheter och sömnapné (andningsstopp medan man sover). Dessutom kan övervikt leda till psykiska besvär.

Hälsovinsten av att gå ner i vikt är större ju yngre man är. Hos äldre över 70–80 års ålder verkar inte risk att avlida i förtid vara förknippad med övervikt.

Patientorganisation

Vill du veta mer?