Körtelfeber

Körtelfeber, också kallad mononukleos eller i folkmun ”kyssjuka”, är en infektion med Epstein Barr-virus (EBV) – ett virus som tillhör familjen herpesvirus. 

Det vanligaste är att man blir smittad i förskole- eller lågstadieåldern. Då får man oftast inga eller bara lindriga symtom av infektionen – ungefär som vid en vanlig förkylning.

Det antas att upp till 95 % av den vuxna befolkningen någon gång varit smittad med Epstein Barr-virus, men bara några få har blivit sjuka i en sådan grad att diagnosen körtelfeber har ställts. Symtomgivande körtelfeber är vanligast hos ungdomar (10–19 år) men kan också förekomma hos yngre barn och hos vuxna.

De symtom som är typiska vid körtelfeber får man framför allt om man blir smittad för första gången i tonåren. Sjukdomen börjar vanligtvis med att man känner sig trött och sjuk, har nedsatt aptit, fryser och har huvudvärk.

Infektionen yttrar sig i regel som en kraftig inflammation i halsen med:

• Kraftiga halssmärtor och svårt att svälja.
• Hög feber.
• Svullna halsmandlar och lymfkörtlar på halsen, i armhålorna och ljumskarna.
• Ett långdraget förlopp och påverkat allmäntillstånd.

Ofta finns symtom även utanför halsen, bland annat svullnad och smärta i lever och mjälte. Sjukdomen kan också ge svullna ögonlock och illamående.

Körtelfeber orsakas av ett virus som fångas upp av saliv i halsen och efterhand kommer ut i blodet. Infektionen sprids sedan ut i kroppen och särskilt till lymfvävnaden. Det är framför allt lymfvävnaden i halsen (halsmandlarna) och lymfkörtlarna på halsen som förstoras och ger besvär, men också levern och mjälten blir ofta inflammerade. Detsamma kan gälla lymfkörtlar i magen, i armhålorna och ljumskarna.

Trots att körtelfeber brukar kallas kyssjuka är det inte en särskilt smittsam sjukdom. Studier har visat att förekomsten inte ökar i närmiljön till personer med körtelfeber. Efter akut infektion kan viruset utsöndras från slemhinnor, i bland annat halsen, i flera år efter att man blivit frisk. Det antas därför att också friska på detta sätt kan överföra smitta.

Vid inspektion av svalget kan man se stora och inflammerade halsmandlar, ofta med vit beläggning. I munhålans slemhinna, uppe i gommen, kan man ibland se röda prickar. Prickarna beror på små blödningar.

På halsen kan man känna att lymfkörtlarna är svullna. Levern är i vissa fall öm och något förstorad. Huden och ögonvitorna kan bli gulaktigt missfärgade på grund av att levern är inflammerad, men det är ovanligt. Undantagsvis kan också en kraftigt förstorad mjälte kännas vid läkarundersökning av magen.

Diagnosen kan i vissa fall vara svår att ställa eftersom halsont och feber kan vara mindre uttalade, och graden av nedsatt allmäntillstånd kan variera betydligt.

Olika laboratorieundersökningar utförs för att få en säker diagnos. Monospot är ett snabbtest i form av ett blodprov som mäter antikroppar. Testet kan tas på vårdcentralen och ger svar på några minuter. Om det är tidigt i sjukdomsförloppet ger Monospot dock inte alltid utslag. Övriga blodprov kan innefatta vita blodkroppar och CRP som är inflammationsprover. Test av streptokockbakterier tas i vissa fall för att skilja mellan infektion med streptokockbakterier (halsfluss med streptokocker) och virussjukdomen körtelfeber.

Ofta skickas även blodprover till ett laboratorium för en grundligare och mer pålitlig undersökning av antikroppar mot körtelfeberviruset, liksom leverprover för information om i vilken grad levern är påverkad av infektionen.

Det finns inget läkemedel mot körtelfeberviruset. Penicillin eller andra antibiotika har ingen verkan. I stället kan den med körtelfeber få ett mässlingsliknande utslag av antibiotika (typen amoxicillin eller ampicillin). I några få fall kan det hända att patienten har körtelfeber och halsfluss med streptokocker samtidigt. Om så är fallet, får man behandling med vanligt penicillin mot streptokockerna.

Om man behöver smärtstillande behandling är paracetamol  förstahandsval (förutom om man har allvarlig leversvikt, vilket är sällsynt). Alternativt kan man ta ibuprofen . Man ska undvika alkohol så länge levern är påverkad av sjukdomen.

Det är viktigt att inte utsätta sig för hård fysisk aktivitet så länge man känner sig i dålig form eller så länge levern och mjälten är förstorade. Råd i övrigt är att vila och få i sig vätska.

I undantagsfall är svullnaden i halsen så kraftig att det blir problem att få i sig näring och vissa kan få andningssvårigheter. Då måste man läggas in på sjukhus för att få intravenös vätske- och näringstillförsel och eventuellt hjälp mot andningssvårigheterna.

Halsbesvären blir oftast bättre inom en vecka och är vanligtvis borta efter två veckor.

Svullnaden i lymfkörtlarna kan vara i flera veckor. De flesta känner sig bra inom loppet av 2–4 veckor och kan då återgå till skola eller arbete, men behöver ofta ytterligare en månad för att bli helt friska. 10–20 % upplever trötthet och orkeslöshet i flera månader efter den akuta infektionen.

Efter att den akuta sjukdomsperioden har gått över, i regel efter 2–4 veckor kan man återgå till sitt normala liv. Man bör vänta ytterligare en månad med idrott och aktiviteter som kan innebära risk för slag, sparkar och/eller kraftiga skakningar av magen. Det är särskilt omfattningen av inflammationen i levern och mjälten som avgör hur försiktig man ska vara. Detta måste man låta en läkare bedöma.

Efter att sjukdomsepisoden med körtelfeber är över blir viruset kvar i kroppen resten av livet hos de flesta vuxna. Viruset befinner sig i ett slags vilotillstånd och ger nästan aldrig upphov till ny infektion.

Ny infektion (reaktivering) är alltså sällsynt vid körtelfeber – i motsats till andra herpesvirus (till exempel munsår/herpes på läppen). I praktiken är det enbart patienter med immunbrist, eller som får immundämpande behandling, som kan drabbas av körtelfeber på nytt.