Lichen planus i munhålan

Lichen planus är en kronisk inflammatorisk sjukdom. Det är en hud- och slemhinnesjukdom, som i vissa fall endast finns i munhålan – på läkarspråk beskrivs då tillståndet som oral lichen planus (OLP). Till skillnad från hudvarianten är förändringar i munhålan mycket mer långvariga och kan vara svåra att behandla.

Lichen planus i munhålan förekommer hos 1–4 % av befolkningen och är vanligast hos medelålders och äldre kvinnor.

Slemhinneförändringarna i munhålan kan ha olika utseende. Förändringarna kan vara vita ränder eller små knutor, rodnad eller sår. Insidan av kinden är den vanligaste platsen för förändringarna. 

Vanligaste utseendet är:

• Ett nätverk av vita linjer (retikulär form) på insidan av kinderna.
• Det kan också samtidigt finnas områden som är röda (erytematös form).
• Och/eller såriga områden (erosiv form). 

Den retikulära formen är lättast att upptäcka och den ger minst problem. Den erosiva formen är den mest plågsamma. 

Slemhinneförändringarna kan också förekomma:

• På tungan. 
• I tandköttet.
• På läpparna.
• I munbotten.
• I gommen.

Besvären förvärras ofta när patienten äter kryddstark mat.

Orsaken till lichen planus i munhålan är inte känd, men det handlar om en autoimmun sjukdom (då immunförsvaret angriper kroppens egna vävnad). Lichen planus kan uppstå hos patienter med andra immunologiska sjukdomar såsom fläckvist håravfall, dermatomyosit, myastenia gravis, levercirros, ulcerös kolit och vitiligo.

Vissa läkemedel har visat sig kunna utlösa lichen planus i munhålan.

Tillståndet utvecklas ofta långsamt och kan finnas en längre tid utan symtom. Det kan vara tandläkaren som upptäcker förändringarna i slemhinnan.

Vid lichen planus i munhålan har merparten av patienterna lichen planus även på andra slemhinnor eller på huden. Vanligast är det på slemhinnan i underlivet, mer sällan finns utslag i hårbotten, i matstrupen och på ögonslemhinnan.

För att säkerställa diagnosen tas vanligen en vävnadsbit (biopsi) av slemhinneförändringen för att skilja tillståndet från andra sjukdomar.

Målet med behandlingen är att lindra besvären. Eftersom färre än 20 % av patienterna upplever att de blir av med sjukdomen, är behandlingen av lichen planus i munhålan symtomlindrande, inte botande.

Patienter som upplever obehag ombeds att undvika ämnen som medför problem. God munhygien och regelbunden tandvård är viktigt för att minska besvären. Första behandlingsvalet är en lokal kortikosteroidpasta. Om det visar att behandlingen hjälper dåligt, finns det andra behandlingar som kan prövas. En nackdel är dock att många av dessa alternativa behandlingar har biverkningar.

I perioder med besvär bör man undvika livsmedel och ämnen som förvärrar tillståndet.

Slemhinneförändringar vid lichen planus i munhålan kvarstår under många år. Tillståndet kan växla mellan perioder av ökade symtom och perioder av minskade symtom. Försämring kan ha samband med ökad psykologisk stress eller oro.

Hos 0,4–5 % av patienterna med lichen planus i munhålan finns en risk för slemhinnecancer. Det är därför viktigt att patienten får munslemhinnan kontrollerad med jämna mellanrum. Om patienten själv noterar förändringar, bör hen få en läkare eller tandläkare att undersöka munnen.

Lichen planus i munhålan är en kronisk inflammatorisk sjukdom. Medan utslag vid lichen planus i huden vanligtvis går tillbaka efter ett till två år, kan förändringarna vid lichen planus i munhålan finnas kvar i 20 år eller längre.