Gå direkt till huvudinnehållet

Antikoagulationsbehandling med warfarin

Läkemedlet warfarin gör att blodet har svårare att levra sig. Det används för att förebygga blodproppar som kan leda till allvarliga sjukdom som stroke.

Faktagranskad av: Peter J Svensson MD, PhD, Professor. Lunds universitet.

Senast reviderad:


Vad är antikoagulationsbehandling?

Antikoagulationsbehandling är behandling med läkemedel som hämmar blodets förmåga att levra sig. Läkemedlen kallas även för blodförtunnande läkemedel men begreppet används sällan inom vården eftersom det ingår andra läkemedel i den gruppen som har en helt annan verkan, såsom acetylsalicylsyra.

Kroppen har ett inbyggt system för att blod ska levra sig vid skador på blodkärl och ett system för att lösa upp blod som levrat sig. Normalt är dessa två system i balans. Om det uppstår skador på blodkärl kan kroppen själv stoppa eller hindra blödningar, och kroppen kan själv lösa upp skadliga blodproppar. 

Om man har ökad risk att utveckla blodproppar eller redan fått en blodpropp kan antikoagulantia minska risken att få en blodpropp i framtiden eller göra att blodproppen löses upp. 

En vanlig typ av antikoagulantia är warfarin. Detta läkemedel motverkar effekten av vitamin K, som behövs för kroppens produktion av flera av blodlevringsfaktorerna. Behandlingen gör att det uppstår brist på koagulationsfaktorer och blodet får minskad förmåga att levra sig.

Normalområde

Läkemedlets verkan (dess blodförtunnande förmåga) mäts med ett vanligt blodprov. Svaret anges i en skala som kallas PK-INR (protrombintid international normalized ratio). PK-INR-värdet berättar hur blodets levringstid är jämfört med normalvärdet.

Utan warfarin är PK-INR-värdet vara cirka 1,0 (0,8–1,20). Under behandling med warfarin eftersträvas PK-INR-värden i området 2,0–3,0 och i särskilda fall 2,5–3,5. Ju högre siffra, desto mer svårare har blodet att levra sig men det ökar också risken för blödningar i kroppen. Vilket värde man eftersträvar beror på orsaken till behandlingen. Det bestäms därför individuellt för den enskilda patienten.

Hur går antikoagulationsbehandlingen till?

Behandlingsstart

I början av behandlingen får man veta hur länge du bör fortsätta med antikoagulationsbehandlingen och på vilken nivå PK-INR-värdet bör ligga. Man får ett schema där man får information om hur mycket warfarin man ska ta äta där man kan registrera PK-INR-värdena. 

Effekten av warfarin inträder efter ett halvt till ett dygn, men full effekt uppnås först efter tre till fem dagars behandling. Därför tas ett prov efter cirka två till tre dagar för att utvärdera effekten. I vissa fall är det viktigt att antikoagulationen verkar direkt. I så fall får du sprutor med en typ av heparin samtidigt som du börjar ta warfarin, för att få omedelbar verkan. PK-INR-värdet bör ligga i det önskade området i två dygn innan heparinbehandlingen avslutas.

Behandlingsintensitet

Känsligheten för warfarin varierar från person till person. I början tas blodprov ofta – en till två gånger i veckan – och tablettmängden justeras ofta. Sjukvården måste därför prova sig fram till rätt tablettmängd hos varje enskild person. När PK-INR-värdena är stabila kan det ofta gå flera veckor mellan varje mätning. Det är i det här läget möjligt att som patient utföra självtestning och eventuellt också dosera läkemedlet på egen hand utifrån testresultatet. Dagsdosen av warfarin ska tas vid samma tillfälle och på samma tid varje dag.

I de flesta situationer görs försök att stabilisera PK-INR-värdet i området 2–3 (till exempel efter blodpropp och förebyggande vid hjärtflimmer), men vid vissa sjukdomar är det aktuellt med en ännu kraftigare behandling med PK-INR uppemot 3,5 (särskilt vid hjärtklaffsjukdom).

Det är mycket viktigt att kontrollerna följs noggrant. Om INR-värdet blir för lågt ökar risken för blodproppar. Om PK-INR-värdet blir för högt kan det uppstå farliga inre blödningar.

Om man märker en ovanlig tendens till blödning, som till exempel vid rakning eller tandborstning, vid småsår, menstruation, näsblod eller blödning under huden (blåmärken) bör man kontrollera att värdet inte har blivit för högt.

Kombination med andra mediciner och substanser

Warfarin ska normalt inte kombineras med andra läkemedel som påverkar blodets förmåga att levra sig. Vanliga inflammationsdämpande läkemedel som naproxen eller ibuprofen kan påverka levringsförmågan och bör undvikas. Man ska också undvika kombinationen warfarin och acetylsalicylsyra. Dessutom bör man undvika växtbaserade läkemedel, naturläkemedel och kosttillskott såsom johannesört och omega-3-fettsyror.

Warfarin kan interagera med en rad andra läkemedel eller substanser som till exempel antibiotika, alkohol, influensavaccin, omeprazol, paracetamol och sköldkörtelmedicin. 

Warfarin och kost

Vid behandling med warfarin rekommenderas inga särskilda kostråd.

Ingrepp och operationer

Om man ska göra ingrepp på eller i kroppen behöver man ibland sätta ut warfarin innan för att minska risken för blödningar. Vanliga ingrepp som till exempel tandutdragning och motsvarande små kirurgiska ingrepp kräver inte alltid utsättning av warfarin men det avgörs från fall till fall. Vid större ingrepp med hög risk för blödning ska PK-INR ligga under 1,5 vilket innebär att man kan behöva pausa behandlingen i tre till fyra dagar. Dagen innan ingreppet eller samma dag som ingreppet tas ett blodprov för att kontrollera PK-INR-värdet.

Warfarin under graviditet och amning

Warfarin ska inte användas under graviditet. Om det används under graviditetens tidiga skede är risken för missbildningar stor, och senare i graviditeten kan det leda till blödningar hos fostret. Om man misstänker graviditet ska man alltid kontakta sjukvården. Warfarin kan användas under amningen.

Överdosering

Om man skulle få för mycket warfarin så att PK-INR-värdet blir högt kan det hända att man snabbt behöva sänka PK-INR-värdet för att minska risken för blödningar. I så fall kan man få droppar med vitamin K som snabbt återställer blodets förmåga att levra sig. Om det skulle uppstå en allvarlig blödning kan vitamin K ges direkt i blodet.

Vill du veta mer?