Järnbristanemi

Järnbrist betyder att kroppens järnlager är tömda eller att kroppen har svårt att använda järnet som finns. Järn  är nödvändigt för att kroppen ska kunna tillverka proteinet hemoglobin (Hb) som transporterar syre i blodet. Järnbrist leder på grund av detta till slut av att kroppen inte kan producera hemoglobin och hemoglobinvärdet sjunker. Ett för lågt hemoglobinvärde i blodet kallas för anemi eller lågt blodvärde. Om det beror på järnbrist kallas tillståndet för järnbristanemi. Normala värden för hemoglobin beror på ålder och kön:

• Icke-gravida kvinnor <120 g/L.
• Män <130 g/L.
• Gravida kvinnor <110 g/L.
• Gränsen för barn varierar efter åldern.

Järnbristanemi är ett vanligt tillstånd: upp till var sjunde kvinna kan ha järnbrist. Hos män är det betydligt ovanligare, med upp till 2 per 100 som har järnbristanemi. Det är osäkert om endast järnbrist (utan lågt blodvärde) kan ge symtom.

Mer om järn

Järnupptagningen sker i övre delen av tunntarmen. Bara 5–10 % av det järn  som finns i kosten tas upp i tarmen hos friska personer. Om man däremot har järnbrist kan upptagningen öka tre till fem gånger. 

Järn  i kosten är tillgängligt i två former: hemjärn, som finns i kött, och icke-hemjärn som finns i grönsaker och mjölkprodukter. Kroppen har lättare att absorbera hemjärn. Upptagningen av icke-hemjärn kräver syra i magsäcken, och varierar med föda som stimulerar upptagningen (askorbinsyra , kött) eller som hämmar upptaget (kalcium, fibrer, te, kaffe, vin). 

Kroppen förlorar hela tiden järn . En genomsnittlig förlust är cirka 1 mg järn  per dygn. Menstruerande kvinnor förlorar av naturliga skäl mer järn  än män. Vanlig kosthållning ger ett näringsupptag på 10–20 mg per dag där cirka 1–2 mg tas upp. Järnbrist uppstår när kroppens järnbehov överstiger järnupptagningen från kosten, eller om kroppen blir av med järnet genom till exempel blödningar.

Kost med för lite järn  och bristande järnupptag i tarmen är sällan de enda orsakerna till järnbristanemi. Orsaker till järnbristanemi är:

• Bristfällig kosthållning (vid till exempel vegankost eller anorexi)
• Nedsatt upptag i tarmen (celiaki, efter tarmkirurgi, infektion med H. pylori, atrofisk gastrit, ulcerös kolit eller Crohns sjukdom).
• Normala och sjukliga blodförluster hos kvinnor i fertil ålder. 
• Blodförlust (till exempel cancer i mag-tarmkanalen, magsår, blod i urinen, näsblödningar, blodgivare).
• Graviditet.
• Läkemedel såsom ökar blödningsbenägenheten som till exempel NSAID, aspirin, nya antikoagulantia och warfarin  samt läkemedel som hämmar syraproduktionen i magsäcken.
• Patienter med kroniska sjukdomar, som till exempel inflammatorisk tarmsjukdom, kronisk hjärtsvikt, kronisk njursvikt, cancer, reumatoid artrit och fetma.

Diagnosen anemi kan inte ställas säkert enbart utifrån symtom och tecken. Symtomen kan dock ge misstanke om tillståndet. Järnbrist påvisas genom mätning hemoglobin (lågt värde) i blodet, tillsammans med låga värden för ferritin (ett värde som avspeglar järnförråden):

• I den tidiga utvecklingsfasen för järnbristanemi är ferritin det blodprov som först ger utslag.
• Ferritin kan ibland vara högre på grund av inflammation i kroppen.

Oftast tas andra prover för att bedöma möjliga orsaker, som till exempel sänka och/eller CRP, MCV och avföringsprov:

• SR eller CRP kan påvisa inflammation i kroppen och ge information om ferritin verkligen avspeglar kroppens järnförråd. Det kan också ge ledtrådar, då många sjukdomar som ger inflammation i kroppen kan ge järnbrist.
• MCV är ett blodprov som mäter storleken på de röda blodkropparna. Ofta är blodkropparna mindre vid järnbristenami
• Avföringsprov kan upptäcka små blödningar som är osynliga för ögat. Det kan vara tecken på magsår, eller i vissa fall cancer i mag-tarmkanalen. 
• Andra prover tas ofta för att göra en viss översikt av kroppens funktioner, som till exempel njurfunktionen.
• Ofta tas också andra prover som kan ge anemi, för att utesluta att man har flera orsaker till ett lågt Hb samtidigt.
• I tveksamma fall tas ett antal prover till som kan ge information om kroppens järnförråd är tömda eller inte. 

Andra undersökningar som kan bli nödvändiga för att hitta förklaringen på järnbristen är gastroskopi och koloskopi för att titta inne i tarmarna för att leta efter eventuella tumörer, hemorrojder eller blödningar. Vid större underlivsblödningar hos menstruerande kvinnor, samt vid alla blödningar efter övergångsåldern, bör en gynekologisk undersökning genomföras. 

Målet är att normalisera hemoglobinvärden och att ta bort besvären. Man bör själv se till att få i sig tillräckligt med järn  genom en järnrik kost. Järn  finns främst i inälvs- och blodmat som lever och blodpudding. Det finns även i kött, ägg och skaldjur. I vegetabiliska livsmedel finns järn  i fullkornsprodukter, nötter, frön, torkad frukt och baljväxter. 

För att behandla en brist som har uppstått kan man ge järn  som tabletter eller droppar. Det ska helst tas innan måltider eller mellan måltider eftersom mat gör att järn  tas upp sämre. Upptaget av järnet gynnas av ett lågt pH i magsäcken, och man kan med fördel ta C-vitamin (till exempel som apelsinjuice) tillsammans med järntabletterna eller järndropparna för att öka upptaget. Man bör vara återhållsam med samtidigt intag av ämnen som kan minska upptaget av järn , såsom kalcium (mejeriprodukter), fytinsyra (framför allt i fullkornsmjöl, mindre mängder i surdegsbröd, bröd som jäser länge eller skållat mjöl), tanniner (kaffe och te) och läkemedel som höjer pH-värdet i magsäcken (magsyrehämmande läkemedel). 

Biverkningar som illamående, förstoppning, magsmärtor och diarré förekommer. För att undvika biverkningar kan man börja med en låg dos och dela upp dosen på flera tillfällen. Om det inte blir bättre kan man ta tabletten till måltider. För att motverka förstoppning är det viktigt att man dricker tillräckligt. Det kan också vara aktuellt att prova behandling med droppar. C-vitamin gör att järn  tas upp lättare men kan också ge mer biverkningar. 

Om biverkningarna är problematiska eller när tablett-/droppbehandling inte har förväntad effekt kan man ge järn  direkt i blodet. Det har ofta mycket god effekt och kan också ges när kroppen har svårt att ta upp järn  eller bygga in järnet i de röda blodcellerna. Järn  som ges direkt i blodet kan i mycket sällsynta fall ge allergiska reaktioner och det är därför viktigt att man berättar för sin läkare om man tidigare har haft en allergisk reaktion av ett järnpreparat direkt i blodet. Det är också viktigt att man meddelar om man haft vissa sjukdomar som påverkar immunsystemet (såsom reumatoid artrit, astma, eksem eller andra allergier), eftersom det då är mer sannolikt att man får en allergisk reaktion av intravenösa järnpreparat.