Hypotyreos

Hypotyreos betyder en underfunktion i sköldkörteln. Eftersom att sköldkörteln (tyreoidea) producerar för lite hormoner leder det till att kroppens ämnesomsättning minskar.

De tidiga symtomen på hypotyreos kan vara mycket ospecifika, som trötthet, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och frusenhet. Symtomen blir allt tydligare ju längre sjukdomen fortgår.

Omkring fyra procent av Sveriges befolkning har hypotyreos. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor än hos män och blir också vanligare med åldern.

Medfödd hypotyreos är en mycket ovanlig men allvarlig variant av hypotyreos, som förekommer hos 1 per 2000–3000 nyfödda. Tillståndet beror antingen på otillräcklig tillgång till jod  under fostertiden eller på en defekt i sköldkörteln. För liten tillgång till jod  är numera ett ovanligt fenomen, men det förekommer fortfarande i vissa länder

Hypotyreos §brukar komma smygande och de tidiga symtomen är ofta ospecifika, exempelvis:

• Känsla av trötthet, tung i kroppen, mindre ork
• Frusenhet
• Allmän tröghet, koncentrationssvårigheter
• Viktökning, ofta lätt
• Ökat sömnbehov

Om ingen behandling ges kan man efter en tid få symtom från olika delar av kroppen, till exempel:

• Nedstämdhet
• Initiativlöshet
• Minnessvårigheter
• Smärtor i muskler och leder
• Torr och kall hud
• Torrt hår och håravfall
• Spröda och tunna naglar
• Oregelbundna och kraftiga menstruationer hos kvinnor
• Långsam hjärtrytm, hjärtsvikt
• Yrsel
• Röstförändringar, som heshet
• Öronsusningar
• Anemi (blodbrist)
• Aptitlöshet
• Förstoppning
• Svårt att få barn

Normalt beror hypotyreos på försämrad funktion i sköldkörteln. De vanligaste orsakerna är någon form av inflammation i sköldkörteln (tyreoidit), där den autoimmuna varianten är vanligast. Andra orsaker är behandling med vissa läkemedel, strålbehandling i området kring halsen samt behandling av för hög ämnesomsättning (hypertyreos).

Ibland kan hypotyreos också orsakas av försämrad funktion i hypofysen, hjärnans övergripande hormoncenter, vilket då kallas för sekundär hypotyreos.

Vid vissa tillstånd är risken för att utveckla hypotyreos ökad. Det gäller vid till exempel Downs syndrom samt så kallade autoimmuna sjukdomar, som typ 1-diabetes, celiaki och autoimmun atrofisk gastrit.

Även graviditet och förlossning kan vara en orsak. Hypotyreos är inte ovanligt hos kvinnor 4–8 månader efter förlossningen. Som regel är detta tillstånd övergående, men ibland kan behandling krävas.

Ett blodprov bekräftar diagnosen där man mäter halten av hypofyshormonet TSH och sköldkörtelhormonet T4 (tyroxin). Typiskt för hypotyreos är att TSH-nivåerna ligger för högt och T4 för lågt. Läkaren undersöker också sköldkörteln och tar ofta blodprov för att undersöka om det finns antikroppar mot sköldkörteln (TPO-antikroppar).

Så kallad subklinisk hypotyreos innebär att TSH-värdena är lite högre än vanligt, men det finns inga säkra symtom eller tecken på hypotyreos. Det är ett tillstånd som kan utvecklas till hypotyreos, men som inte räknas som en sjukdom i sig. 

Målet med behandlingen är att sköldkörtelhormonnivåerna ska normaliseras, vilket leder till minskade symtom och mindre risk för komplikationer. Standardbehandlingen består i att ersätta bristen på T4 från sköldkörteln (tyroxin) med T4 i tablettform (levotyroxin ). Den som behandlas med T4 får besöka vårdcentralen regelbundet för att följa upp symtomen och kontrollera hur hormonvärdena utvecklas.

Bland äldre personer med hjärt-kärlsjukdom börjar man behandlingen försiktigt och med låga doser. Dosen ökas långsamt med några veckors intervall. För yngre och i övrigt friska personer kan man starta med normal behandlingsdos. De flesta vuxna behöver mellan 75–150 µg levotyroxin  dagligen för att sköldkörtelhormonnivåerna ska normaliseras. Dosen beror på ålder, kön och vikt. Medicinen tas som en daglig dos, helst på tom mage, 30–60 minuter före frukost.

Det kan ta tid för kroppen att normalisera sig efter långvarig hypotyreos. Det är inte ovanligt med 6–12 månaders behandling innan man känner sig betydligt bättre.

Vid graviditet är det speciellt viktigt att nivån på sköldkörtelhormon är stabilt och normalt. Därför kontrolleras sköldkörtelhormonnivåer med 4–6 veckors intervall åtminstone fram till 25:e graviditetsveckan. Under graviditet avrådes från liothyronin (T3) och tyeroideaextrakt.

Sköldkörteln producerar både T4 – som är ett förhormon och T3 – som är det aktiva hormonet. När man behandlas med T4 omvandlas detta till T3 i alla kroppens celler, och nivån av T3 i blodprovet ligger vanligen normalt.

Studier tyder på att personer som upplever att de inte har tillräcklig effekt av T4 kan ha hjälp av tillägg med T3. Detta kan ges genom att kombinera T4 och T3 (levotyroxin  och liothyronin). Levotyroxindosen ska då sänkas (10–20 procent) och liothyronindosen bör inte överstiga 10 ug dagligen. En del patienter väljer att köpa tyreoideaextrakt från gris i utlandet. Dessa tyreoideaextrakt innehåller relativt mycket T3, vilket kan leda till biverkningar på grund av för höga värden. Man bör därför ta lite lägre dos av tyreoideaextraktet och kombinera med levotyroxin . I Sverige används tyreoideaextrakt restriktivt då det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt.

På grund av risken för biverkningar vid intag av T3 eller tyreoideaextrakt är det viktigt att även medicinering med dessa preparat sker i samråd med behandlande läkare. Biverkningar vid överdosering kan vara oro, stress, hjärtklappning, sömnproblem, irritation, trötthet och huvudvärk. Allvarliga biverkningar vid överdosering av sköldkörtelhormon är hjärtsjukdomar (förmaksflimmer och hjärtsvikt). Vid långvarigt för hög dos med sköldkörtelhormon finns också risk för benskörhet, demens och förkortad livslängd.

Under graviditet avrådes från liothyronin (T3) och tyreoideaextrakt.

Den första tiden efter att diagnosen ställts är det vanligt med kontroller med 6–8 veckors intervall. När tillståndet har stabiliserat sig rekommenderas kontroll var tredje månad och senare räcker det med kontroll 1–2 gånger om året. Några dagar innan läkarbesöket lämnar man blodprov för att mäta nivåerna av sköldkörtelhormon. Blodprovet bör tas fastande (innan man har tagit dagens levotyroxindos) och helst samma tid varje gång, gärna på morgonen. De hormonvärden som mäts är TSH, som frisätts från hypofysen, och fritt-T4 (FT4).

Vid stabil sjukdom rekommenderas TSH-värden i nedre referensområdet (0,5–1,5 (2,0) mIE/I) och FT4 i övre delen av referensområdet. Dessa rekommendationer för TSH gäller även för patienter som tar T3 eller tyreoideaextrakt.

Vid dosändringar rekommenderas små justeringar, med kontrollmätning efter 6 veckor. Små ändringar kan ge förbättring utan att sköldkörtelhormonnivåerna hamnar utanför rekommenderat område.

För hög dos sköldkörtelhormon slår ut hypofysens styrningssystem och TSH blir lågt. Då bör man sänka dosen sköldkörtelhormon.

Vid graviditet och samtidig hypotyreos är det särskilt viktigt att nivån på sköldkörtelhormon ligger stabilt och normalt. Därför kontrolleras sköldkörtelhormonnivåer med 4–6 veckors intervall åtminstone fram till 25:e graviditetsveckan. 

För den som får behandling är prognosen god. Eftersom de flesta former av hypotyreos är kroniska tillstånd, får man räkna med livslång behandling. Hypotyreos kan dock vara övergående, till exempel vid inflammation i sköldkörteln och efter förlossning.

Om hypotyreos inte behandlas kan den i sällsynta fall utvecklas till det ovanliga, men livshotande tillståndet myxödemkoma.