Benskörhet – översikt
En person med benskörhet kan lätt få ett benbrott även vid lättare olyckshändelser.
Fakta om benskörhet
- Benskörhet (osteoporos) är en skelettsjukdom som ger lägre benmassa och förändrad benstruktur. Detta gör att skelettet får sämre hållfasthet och risken för frakturer ökar. Sjukdomen är vanligast hos kvinnor.
- Benskörhet ger sällan symtom utan upptäcks ofta först när en fraktur eller en spricka i benet redan har uppstått.
- Sannolikheten att få osteoporos ökar med åldern och beror på en förlust av benmassa som drabbar båda könen. Hos kvinnor efter medelåldern förknippas sjukdomen också med brist på det kvinnliga könshormonet östrogen.
- För att kunna ställa diagnosen brukar läkaren fråga om ärftliga risker, rökning, fysisk aktivitet, kosthållning och om man tar några mediciner eller har haft tidigare benbrott . Bentäthetsmätning bör också göras.
- Behandlingen består av olika läkemedel i syfte att stärka skelettet och av egenbehandling. Vid dokumenterad brist ges även kalcium och D-vitamin.
- Att sluta röka, äta en allsidig kost och ökad fysisk aktivitet – gärna utomhus i dagsljus - är den bästa egenbehandlingen för att bromsa förlusten av benmassa.
Vad är benskörhet?
Benskörhet (osteoporos) är ett tillstånd med minskad benmassa och förändrad mikroskopisk struktur hos benvävnaden. Följden av detta är ökad risk för att drabbas av frakturer. Typiska benbrott och sprickor i skelettet beroende på benskörhet drabbar ofta ryggkotor, handleder och lårbenshals.
Oftast upptäcks benskörhet först när man får ett benbrott eller en spricka i ett ben. Vid benskörhet kan detta inträffa även vid mindre olyckshändelser eftersom skelettet är skört. Tillståndet förekommer betydligt oftare hos kvinnor är hos män och ökar med högre ålder. Var tredje kvinna i åldern 70–79 år konstateras ha osteoporos vid bentäthetsmätning i höften. Konsekvenserna av osteoporos är frakturer som kan inträffa efter obetydlig påfrestning.
Sjukdomsförekomsten är högre i Skandinavien än i övriga europeiska länder. Förekomsten ökar också snabbare här än vad som vore att förvänta utifrån förändringarna i befolkningens ålder och könsfördelning. I Sverige inträffar varje år cirka 60 000 benbrott på grund av benskörhet, varav 18 000 är höftfrakturer.
Symtom
Benskörhet ger sällan några symtom utan upptäcks ofta först sedan ett benbrott eller en spricka i ett ben redan har inträffat. De vanligaste ställena för benbrott på grund av benskörhet är handlederna, höfterna, ryggkotorna eller överarmen. En person med benskörhet kan lätt få ett benbrott även vid lättare olyckshändelser.
Orsak
Benskörhet kan uppstå utan att det finns andra grundsjukdomar, men kan också bero på en bakomliggande sjukdom. De flesta kvinnor som drabbas av benbrott på grund av benskörhet har inte någon bakomliggande sjukdom. Sekundär orsak finns hos upp till 40 % av alla män med osteoporos.
Benskörhet utan bakomliggande sjukdom
Det sker en jämn förlust av benmassa från 40-års ålder. Alla får benskörhet om de uppnår tillräckligt hög ålder. Höftfraktur hos 70–90-åriga patienter är typiskt hos både äldre män och kvinnor.
Sannolikheten att få osteoporos är större hos kvinnor än män efter övergångsåldern då förlusten av benmassa accelererar på grund av brist på det kvinnliga könshormonet östrogen. Fraktur på ryggkotor och handled hos 55–80-åriga kvinnor är typiskt.
Vissa löper högre sannolikhet än andra att drabbas av tillståndet. Det gäller bland annat personer som är smala och har späd benstomme, som sällan ägnar sig åt fysisk aktivitet, som röker och som har brist på vitamin D.
Benskörhet som orsakas av en bakomliggande sjukdom
En rad olika sjukdomar kan leda till benskörhet. De vanligaste är nedsatt funktion i könsorganen (till exempel efter avlägsnande av äggstockarna), hormonsjukdomar, benmärgssjukdomar, njursvikt och bindvävssjukdomar. Dessutom kan långvarig användning av vissa läkemedel ge benskörhet, däribland kortisontabletter, höga doser sköldkörtelhormon, läkemedel mot epilepsi, cellgiftsbehandling och långvarig behandling med heparin .
Diagnos
I nuläget finns inga laboratorietester som kan diagnostisera benskörhet. För att kunna ställa diagnosen benskörhet brukar läkaren bland annat fråga om ärftliga risker, rökning, fysisk aktivitet, kosthållning, om man tar några mediciner eller har haft tidigare benbrott. Vissa blodprover tas för att utesluta bakomliggande sjukdomar som orsak till benskörheten. Att en person har minskat flera centimeter i längd eller har blivit kutryggig kan också vara ett tecken på benskörhet.
Röntgen av ryggraden görs vid ryggsmärtor och ryggdeformiteter. Röntgen används också vid längdförlust för att påvisa kotkompressioner eller andra skelettsjukdomar.
Bentäthetsmätning är en användbar undersökning som bör göras med hänsyn till förebyggande åtgärder (till exempel hos kvinnor med hög frakturrisk) eller vid osäkerhet huruvida frakturen beror på benskörhet. Sådana mätningar görs också för att kontrollera utvecklingen och behandlingseffekten hos personer som redan har fått diagnosen.
Behandling
Behandlingen av benskörhet kan ha olika mål. Det kan både vara att förebygga benskörhet hos unga kvinnor som löper hög risk att drabbas och att bromsa utvecklingen hos de som har fått diagnosen alternativt att lindra besvären.
Behandlingen består av både livsstilsförändringar och läkemedel som stärker skelettet samt åtgärder som minskar risken för fall. Vid benskörhet som orsakas av bakomliggande sjukdom inriktas behandlingen på den aktuella sjukdomen.
Icke-medicinska åtgärder
Det finns stora möjligheter att bevara sin bentäthet genom bra egenbehandling som att röra på sig, vistas utomhus och äta en allsidig kost. Särskilt viktigt är det att ha ett tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin. Den vanligaste orsaken till D-vitaminbrist är dock inte bristande intag i kosten utan för liten solexposition.
Rökning och alkoholmissbruk måste undvikas. Fysisk aktivitet har en mycket gynnsam inverkan på såväl skelettet som på muskelstyrkan och falltendensen.
Åtgärder för att förebygga fall samt eventuellt höftskydd kan vara till hjälp hos personer som är mycket ostadiga.
Läkemedelsbehandling
Den absoluta frakturrisken är avgörande för om läkemedelsbehandling ska sättas in. Det är bara högriskgrupperna som får behandling med läkemedel. Den rekommenderade läkemedelsbehandlingen för de flesta patienter med benskörhet är så kallade bisfosfonater. Dessa hämmar nedbrytningen av benvävnad och ökar bentätheten. Bisfosfonatbehandlingen omprövas efter tre år.
Regler vid intag av bisfosfonater i tablettform:
- Tabletten tas med enbart vatten på morgonen minst en timme före frukost och inte tillsammans med andra läkemedel, annars kan upptaget försämras betydligt. Även kaffe och te försämrar upptaget.
- Inom de närmaste timmarna efter intag av bisfosfonater ska inte kalciumtillskott, kalciumrik dryck eller föda intas eftersom det blockerar upptaget. Om man har den variant av bisosfonat som bara tas en gång i veckan, kan man hoppa över intag av eventuellt kalciumtillskott den dag i veckan som man tar bisfosfonat.
- Man måste sitta upprätt när man sväljer tabletten för att undvika att den blir liggande i matstrupen och irriterar slemhinnan.
Bisfosfonat kan också ges som infusion, direkt i blodbanan, och behöver då bara ges en gång per år.
Denosumab är ett alternativ till bisfosfonater. Denosumab skyddar mot höftfrakturer och kotkompressioner vid benskörhet genom hämning av nedbrytningen av benvävnad och ökning av benmassan. Läkemedlet ges i spruta var sjätte månad, och behandlingen är livslång.
Tilläggsbehandling med kalcium och D-vitamin ges vid behov. Vitamin D i kombination med kalcium minskar risken för frakturer hos framför allt sköra äldre med otillräckliga D-vitaminnivåer och lågt kalciumintag. Vitamin D utan tillägg av kalcium har ingen sådan visad effekt.
Prognos
Benskörhet kan leda till sprickor i skelettet och till frakturer som ofta är lokaliserade till kotpelaren, underarm och höfter. Det finns risk för nya frakturer, efterföljande kroniska smärtor, funktionsnedsättning och reducerad livskvalitet.
Förutom bland annat ärftlighet finns olika faktorer som kan öka förlusten av benmassa och som man, i viss mån, kan påverka själv.
Att sluta röka, äta en allsidig kost och fysisk aktivitet – gärna utomhus i dagsljus – är den bästa egenbehandlingen för att bromsa förlusten av benmassa. Med en bra egenvård och genom att följa läkarens rekommendationer för eventuell behandling med läkemedel och/eller tillskott med D-vitamin och kalcium, minskar risken för framtida frakturer och besvär.